Mrs. Nick Jonas

You can tell me when it's over, if the high was worth the pain.

 

Jag älskar dig så otroligt mycket och det sista jag egentligen vill är att det ska ta slut mellan oss. Men just nu känns det som att det är det som kommer att hända. Jag litar fortfarande inte på dig och det verkligen tär på mig. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra det. Du är ju kille och ser inte allt på samma sätt som jag gör. Visst det förstår jag. Men ibland måste du fan sätta dig i min situation och se hur jag ser på det hela. Vi kan annars lika gärna ge upp nu och skita i allt. Orkar inte vara tillsammans med någon jag inte litar på. Det gör bara för ont.

Då var det dags igen då. Idag är det våran halvårs dag. Kan du fatta att det redan gått ett halvår sen vi blev tillsammans och att det nästan gått 10 månader sen du kom hem från Thailand och vi sågs igen. Snart är vi där förresten. I paradiset, där vi träffades för allra första gången för ca 8 år sen. Dock lärde vi inte känna varann förrän för två år sen, snart tre, i Januari 2012. Då vi blev kära. Men sen tog det slut. I Januari åker vi till vårt paradis Koh Lanta igen. Ska bli helt underbart att få vara där med dig i 6 veckor. Bara njuta av solen, värmen, dig, havet, maten, allt. Mitt älskade Lanta. Det här halvåret med dig har varit bäst, även fast vi inte ses så ofta pga att vi bor långt ifrån varandra och jobbar. Därför kommer det bli bäst i Thailand med dig, då vi får vara med varandra i 6 veckor och förhoppningsvis tröttnar vi inte heller på varandra, haha! Du är inte som någon annan kille jag haft, du är så mycket bättre och jag vet att jag sagt det att jag kan vara mig själv med alla killar (läste igenom bloggen) men ärligt talat så är jag verkligen mig själv med dig. Du gör mig till en mupp och jag gör dig till en mupp. Jag älskar hur knasiga vi är med varandra och säger så jävla konstiga saker haha. Vi är fan as weirda tillsammans, men det är en av alla saker jag älskar med dig. Med dig behöver jag inte alltid göra mig fin eller se bra ut, utan du säger att jag alltid är det oavsett. Jag är så jäkla glad och lycklig över att jag har dig i mitt liv, och att du aldrig gav upp. Vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig för det. Men vi båda är väl lika glada över att du aldrig gav upp hoppet om mig. Du lyser upp mina dagar och får mig att må helt fantastiskt bra! Du får mig att skratta nästan alltför ofta. Jag är så kär i dig min fina. Du är det bästa i mitt liv just nu och jag älskar dig så oerhört mycket. 

Idag för fem månader sedan blev det du och jag, vi. Att vi hållt ihop i fem månader är alldeles underbart. Jag ångrar inte en enda sekund tillsammans med dig. Du är den finaste killen jag vet och jag älskar dig så jävla mycket. Jag vet att jag inte är den bästa på att bevisa hur jag känner för dig, men det är sån jag är och jag vet att jag egentligen borde lita på dig efter allt vi gått igenom och efter så som jag behandlat dig, så har du ändå alltid funnits kvar och du gav aldrig upp. Om ca en månad fyller du 22, och sen har vi får halvårs dag. Kommer att bli bäst. Du är den bästa jag vet. Du betyder såååå fucking mycket. I love you. 

 

#5months

Han som betyder så mycket för mig. Han som aldrig riktigt släppte taget. Han är min nu. Han har varit min i över fyra månader. Jag är så glad att jag valde att satsa på oss, för se hur bra det blev. You and me. Jag vet att jag velat fram och tillbaks i två års tid, men jag behövde väl den tiden för mig själv, att inse att det alltid varit du. Jag insåg ju att jag verkligen inte ville förlora dig, utan jag ville ha kvar dig i mitt liv. Jag ville ha dig som vän i början, men gick med på att låta det bli mer ifall det nu skulle ske. Vilket det gjorde och jag är glad över att det blev som det blev. Annars skulle vi inte stått här idag. Jag älskar hur störda vi är när vi är med varandra och hur jävla bra du får mig att må. 

För åtta år sen sågs vi för första gången

Vi var unga, blyga och små

Den dagen jag såg dig blev jag helt fången

Tyckte du var söt men inte vågade jag säga något då

2012 var året vi träffades i Thailand igen

Vi kände inte varandra men pratade ändå

Tänkte att nu äntligen kan jag få dig som min vän

Blev aningen för mycket alkohol för mig

Jag drog ner dig på stranden för att prata

Sekunden efter så har jag attackerat dig

Jag minns inte så mycket men tror att jag tjata

Kallade dig gay för att du inte ville pussa mig

Det hela slutade med att jag ändå sov över hos dig

Vi fortsatte att träffas när vi kom till Sverige igen

Men efter några månader tog det slut mellan oss

Jag kände att jag bara ville ha dig som vän

Men det gick inge bra and it was my loss

2013 träffades vi i Thailand ännu en gång till

Kanske skulle det bli något om jag gav oss en chans

När vi var med varandra stog tiden still

Att vi skulle bli något var ju bara trams

Jag bestämde mig för att jag ville ha dig som vän och inget mer

Du klarade inte av att bara vara vän med mig

Jag är glad över att du aldrig gav upp för det är du som får mig att le

Snart fyra månader tillsammans med dig

Jag vet inte varför det tog så lång tid för mig att inse att du är ha

Killen som får mig att må bra och som håller mitt hjärta i brann

Du är inte min första men du kanske är min sista.

Är det slut nu? Är vi inte ens vänner längre? Även fast jag har pojkvän nu så vill jag att vi ska kunna ses och umgås som förut. Men nu när vi setts så känns allt så stelt. Varför har det blivit så? Du som en gång var min bästavän och pojkvän, ska du helt plötsligt bli en främling för mig, igen? Jag vill verkligen inte att det ska hända ännu en gång. Jag vill ha dig kvar i mitt liv, jag vill inte att du ska försvinna. Vi kanske aldrig blir lika tighta som vi en gång var förut, men jag vill ändå hellre ha dig kvar som vän än ingenting alls. Du betyder trots allt oerhört mycket för mig och du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Du var min första pojkvän och det är något ingen kille någonsin kommer att kunna ta ifrån dig, för du kommer alltid att vara min första. Jag älskade dig mest av allt i hela världen, skulle gjort allt för dig, därför blev jag förkrossad när du gjorde slut. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle hitta en så fin kille som dig igen, aldrig någonsin trodde jag att jag skulle bli kär eller ens kunna älska någon så mycket igen för du var ju det bästa som hade hänt mig. Men nu tror jag fan jag har hittat honom. Han som jag är så kär i och älskar så jävla mycket. Han som velat ha mig i två år och gav aldrig upp. Han som blev min efter två år även fast jag först inte ville ha honom som något annan än vän. Jag trodde aldrig att det skulle fungera mellan han och mig då jag sårat honom alltför många gånger. Men han ville ha mig, och jag är så tacksam för att han aldrig gav upp. Det får mig att tänka på hur det skulle blivit ifall jag inte gav upp om dig. Skulle det fortfarande ha varit vi nu istället? Hur som helst är jag glad att allt blev som det blev, för nu har jag världens finaste kille. Han kommer aldrig att bli min första, men han kan mycket väl bli min sista. 

Över tre månader tillsammans. Du ger mig så mycket kärlek, och du gör mig så glad. Jag vet att jag tvivlar på dig och att jag har oerhört svårt att lita på dig. Men jag försöker verkligen. Believe me. Det är inte lätt. Men jag försöker, för jag vill mer än något annat att kunna lita på dig till 100%. Jag är rädd att förlora dig och är även rädd för att jag ska släppa taget om dig, igen. Jag är rädd att vi kommer att börja tröttna på varandra och bara skita i att fixa det. Hursomhelst så älskar jag dig jättemycket. Du är bland det bästa som hänt mig.

Two months. Eller ja, mer än två månader har vi varit tillsammans och jag kunde inte varit lyckligare. Var jag ung och dum för 2,5 år sedan då jag lämnade dig första gången? Var jag lika dum året därpå? Och har jag mognat nu? Eller var jag bara rädd för dig? Rädd för att själv bli lämnad. Så istället för att du ens skulle få chansen att lämna mig så gjorde jag det innan. Jag tror att det berodde både på att jag var rädd för att bli sårad och även inte hade så starka känslor för dig då. När jag skrev till dig förra året på din födelsedag så trodde jag verkligen inte att det hela skulle sluta med att det blev vi. Det var nog det sista jag trodde om jag ska vara ärlig. Det fanns inte på med på min världskarta i den stunden. Men hursomhelst pratade vi på facebook från din födelsedag tills dagen du kom hem från Thailand, den 25 februari. Jag åkte och träffade dig den dagen, eller om det var dagen efter. Minns inte riktigt. Då hade vi iallafall snackat i ca två månader. Jag ville ses som vänner och se sen hur det blev utav det. Men du ville ju att jag skulle bli din direkt. Som du velat i 2,5 år nu. Jag ville gå sakta framåt, men det var nog lättare sagt än gjort. Vi höll på i fyra månader innan vi blev tillsammans. Och nu två månader senare är det även officielt på facebook efter allt tjatande av vänner. Men nu vet alla att du är min och jag är din vilket är bra. Två veckor i Turkiet med dig behövdes. Vi ses ju så sällan och efter att ha spenderat varje dag med dig i 16 dagar har varit underbart. Vi har kommit varandra så sjukt mycket närmare varann och blivit mer bekväma med varandra. Jag är så jävla tacksam över att du aldrig gav upp om mig. Jag är världens lyckligaste som får kalla dig min. Du får mig att skratta och må bra och jag är så glad över att jag har dig. Min pojkvän. Jag älskar dig så himla mycket. Du tar fram det bästa i mig. 14/6-14 

Jag vet inte vad det var. Men det var någonting speciellt med hon. Med Melanie. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. "What are you thinking about?" frågade Harry med ett flin. Niall, Liam och Louis kollade frågande på mig dom också. Jag ryckte på axlarna. "Nothing, really." svarade jag. Killarna gav varandra blickar och skrattade. "What?" frågade jag surt. Jag kollade först på Harry och sedan på de andra tre. "It's that girl, huh?" konstaterade Liam med ett belåtet flin. Först gav jag honom en arg blick som sedan mjuknade till ett flin. "Maybe" sa jag nonchalant och satte mig upp i soffan. "Well, have you told her yet?" frågade Niall med sin irländska stämma. Jag hade ju inte berättat för henne än. Om mina fyra bästavänner, eller om One Direction överhuvudtaget. Hon vet inte ens vilka vi är och det är det jag gillar med henne. Hon ser mig för mig, inte för någon bortskämd kändis kille. Jag tittade på Niall och skakade sedan på huvudet. "Not yet". 

 

MELANIE

"Hey Mel. I really have to talk to you. Can we meet after you finish school? XO Nate" stod det i smset jag precis fått från Nate. Jag vet att jag ignorerat honom totalt dom senaste veckorna. Jag visade Haley och Nicole smset och dom båda tyckte att jag lika gärna borde träffa honom och prata ut. För på den senaste tiden har jag känt att jag inte längre är kär i honom. Och imorgon skulle jag träffa Zayn. Det pirrar i kroppen när jag tänker på honom och hans fina ansikte. Jag tryckte på svara knappen. "Hey! Yeah okey, sure we can meet. I finish at two. Pick me up? XO Mel". Det kommer visserligen inte vara lätt att berätta för honom hur jag känner och jag vet inte hur han ens kommer att reagera. Men jag hoppas vi kan fortsätta vara vänner iallafall. "So are you meeting up with Nate today?" frågade Ali mig när vi slutat skolan. "Yeah. He is on his way here actually" sa jag medans vi gick. Ali nickade. "Well, say hi to Nate from me. And I guess I'll see you ate home later then" sa Ali med ett leende innan hon gick mot bussen. Två minuter senare hör jag en bil tuta. Jag kollar dit och ser Nate sitta där inne. Jag går mot bilen och öppnar passagerar dörren. "Hey" säger han och kysser mig lite stelt på kinden. Vi åkte till ett fik i närheten. Jag beställde en chai latte och en kladdkaka medan han beställde svart starkt kaffe och en kanelbulle. "So..." började Nate när vi satt oss ner vid bordet. Jag tittade frågande på honom. Väntade på att han skulle fortsätta. "How are you?" sa han tillslut. Vad skulle jag svara? "I'm okey. I juste take one day at a time" sa jag och tog en bit utav kladdkakan. Han nickade och skruvade på sig lite besvärligt. Det såg ut som han hade något att säga men att han inte visste hur han skulle berätta det.

 

Där satt hon. Mitt framför mig. Tjejen jag föll för första gången jag såg henne. Tjejen jag trodde jag skulle gifta mig med. Men nu är jag inte lika säker längre. Speciellt inte när jag ska berätta för henne om mitt misstag. Hur skulle hon ta det? Skulle hon kasta sin kaffe på mig? Skulle hon slå mig, skrika på mig? Man vet aldrig med Melanie, men å andra sidan är hon ingen som gillar uppmärksamhet. Så jag tror hon håller ilskan inne istället. När jag tittade upp märkte jag hur hon iakttagit mig medan jag suttit och funderat. Hon rynkade på pannan och tog en klunk av kaffet. Sen tittade hon nyfiket på mig. Hon är så fin. "There is something I have to tell you. And I'm not proud of it. I regret it everyday, and I feel like shit" började jag och tittade ner i bordet innan jag tittade henne i ögonen. Hon fortsatte att se mig i ögonen. "What? What have you done?" frågade hon osäkert, men hon verkade inte arg. Än. Jag tog ett djupt andetag innan jag berättade allt för henne. Om hur ensam jag känt mig, om festen, om tjejen, om allt. Då och då kollade jag osäkert upp på Melanie för att se hur hon tog åt det. Hon satt och lyssna och nickade lite ibland, men såg ändå sårad ut. "I just wanted you to know. Because I feel like a fucking asshole, and I can't even believe that I did that to you. You deserve so much better Mel" sa jag som avslut och tittade henne i ögonen. Hennes ögon var blanka. Men inga tårar hade fallit än. "I-I don't really know what to say" började hon. Hon skakade på huvudet. "I mean... you cheated on me" sa hon och såg mig besviket i ögonen. "But I can't blame you. It was my fault" sa hon ledsamt. Jag tog hennes händer och höll dom hårt. "Don't say that. It wasn't your fault at all. It was all me" sa jag och skakade på huvudet. "I just wish I could rewind back to that night, and change it all. Because I would have done different" fortsatte jag och kysste hennes händer. Hon drog undan dom och såg på mig med sina fina ögon och strök mig lätt på kinden. "You don't know that Nate. Maybe this was for the best. Because now it isn't as hard for me to say that I don't love you anymore". När hon sa sådär brast det för mig. Tårarna rann ner för kinden och verkade aldrig ta slut. Jag reste mig upp och gick raka vägen till bilen. Men jag körde inte iväg. Jag satt där och grät som ett litet barn. Jag hörde hur någon öppnade passagerar dörren. Jag visste att det var Melanie, så lät mitt huvud ligga kvar på ratten och lät tårarna rinna. "I'm so sorry Nate" sa hon och strök mig lätt på ryggen. Jag torkade mina tårar och tittade sen på henne. "It's my fault" sa han sorgset. Jag log sorgset mot honom. "It's not your fault. It's been in the air lately. We have grown apart from eachother" sa hon och lutade sig mot min axel. Kanske hade hon rätt. Kanske hade vi vuxit ifrån varandra. Men att vi stannat kvar för att vi var för rädda att vara ensamma. Vi var varandras trygghet. Hon var mitt livs kärlek. "I will always love you, but not like that" sa hon och kysste mig lätt på kinden. "I will always love you too. You will always be my special one" sa jag och försökte att inte gråta mer. Var en man nu förfan! "You will always have my heart, you know that" sa jag och tittade ner. "I know" sa Mel och jag kände att hon log. Vi satt i bilen och pratade om allt möjligt ett bra tag innan jag skjutsade hem henne. Det kändes bra att ha berättat om Cherrie, men det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat av att det var slut mellan mig och Melanie nu. Hon var inte längre min. Det svider så in i helvete.

 

 

Det gjorde riktigt ont i hjärtat av att veta att Nathan faktiskt varit otrogen mot mig. Men jag är ändå glad över att han valde att berätta det. Det gjorde det mycket lättare för mig att göra slut med honom. "How did it go?" frågade Ali mig när jag kom hem. Hon är så jäkla nyfiken av sig! "It's over" sa jag och ryckte på axlarna. Hon stirrade på mig med stora ögon och öppen mun. "WHAT?" skrek hon. "Jisses! You don't need to shout, when I'm standing in front of you" fräste jag surt och höll för mina öron. Ali himlade med sina ögon. "Sorry sis. But really. What? Is it over between you and Nate? That's terrible" sa hon och skakade på huvudet i flera sekunder. "That's life. We weren't meant to be" sa jag och gick upp till mitt rum. Jag hörde Ali fortsätta prata med sig själv där nere och ställa frågor som varför och vi var det perfekta paret. Jag tog av mig mina kläder och la mig i sängen och tog upp mobilen för att skriva till Zayn. Jag var ju tvungen att berätta om Nate. "Hey Zayn. There's something you need to know, and I haven't been truly honest with you. So here it goes. I've had a boyfriend for over three years. I know I should've told you about him when we first met. But I just didn't know how. You and I clicked so well, and I really like you. You're so easy to be with. Anyway, I ended things with my boyfriend today. So now he is my ex. Yeah, well sorry again for not telling you about him and I understand if you never want to speak to me again. /Mel". Jag var rädd för vad Zayn skulle svara. Jag låg och vänta länge på ett sms från honom, som aldrig kom. När det gått en timme gav jag upp och somna istället.

 

 

Klockan var nästan ett på natten och vi hade precis blivit klara i studion. "See you later guys" ropade jag till killarna och satte mig sen i bilen för att köra hem. Väl hemma tog upp min mobil ur fickan och såg att jag fått sms ifrån Melanie för ungefär tre timmar sen. Jag öppnade meddelandet och började läsa. Jag vart förvånad över att hon haft pojkvän, eftersom hon inte hade nämnt honom då vi träffats. Men jag vart lättad och glad över att dom gjort slut. För nu kanske jag har en chans hos henne. Och hur kunde hon ens tänka tanken på att jag aldrig mer skulle vilja prata med henne? Bara för att hon inte nämnt hennes ex pojkvän... Jag har ju också en hemlighet jag måste berätta för henne snart. Men jag vill säga det face to face. "Hey Mel! Wow.. that was a shocker. I thought you were single, because Adam said something like that at the party.. or maybe I just got it wrong. Well nevermind! I just hope you didn't end it because of me.. I like you too, a lot! And I really can't believe that you would even think that of me. Of course I want to talk to you again! XO Zayn". Jag kan fortfarande inte förstå hur hon kunnat tro att jag aldrig mer skulle vilja prata med henne! Jag tryckte på skicka och la sen mobilen på nattduksbordet innan jag somnade gott i min säng. Denna natt var nog den allra första natten jag drömde om Melanie.

"Ali, Mel. You can't do this to you anymore. You have to go to school again" sa Max en kväll när vi satt vid middagsbordet. Det hade gått tre veckor sen bilolyckan. Tre veckor sen mina föräldrar och lillebror dött. Mel satt och petade i sin mat. Hon hade gått ner 10 kg. Jag tittade på Max "I know. But it feels so empty" sa jag sorgset. "It's much emptier at home. At school you'll have your friends" sa Max och försökte le. Jag försökte le tillbaks. Men det var svårt. "I don't think that I'll ever go to school again" sa Mel och tittade på både mig och Max. "I can't" fortsatte hon och tog en klunk utav vattnet. Jag förstog henne, det gjorde jag verkligen. Det kändes som hela min värld var sönder rasad. Men jag ville gå vidare, för mamma, pappa och Sammy. "I know how you feel Mel. Believe me.. I don't want to go to school either. But.. But we have to do this for mom, dad and Sammy. They would want us to" sa jag och tog hennes hand över bordet. Hon tittade upp på mig och jag såg att hennes ögon var blanka, men hon tog tag i min hand och log lite försiktigt. Max log mot mig över andra sidan bordet och viskade ett tack.

 

"Man, I have told you. You should fucking dump her" sa Gary när vi stog i omklädningsrummet för att byta om. Tre veckor hade gått sen Melanies föräldrar och lillebror gått bort och jag förstår att hon behöver sin tid. Men vi hade varke setts eller snackat på tre veckor. Så förra veckan när jag, Gary, Mark och Seth var på fest råkade jag följa med en brud hem. Jag var full och saknade närhet, så blev det som det blev. Jag mår skit för det och Gary vill att jag ska göra slut med Melanie nu pga det. "But maybe she'll never find out" försökte jag och kom på mig själv med hur jävla dum i huvudet jag faktiskt lät. Gary kollade argt på mig. "Nah! You have to dump her, or tell her." sa han och vände sig om för att låsa sitt skåp. "You know I'm right bro. So just be a man and do the right thing" sa Gary innan han gick ut. Jag tänkte på vad han sagt. Jag kanske skulle berätta. Hon kanske skulle förstå varför jag gjort som jag gjort? Fast och andra sidan så skulle jag aldrig förlåta henne ifall hon gjort så mot mig. Fan! Vad fan ska jag göra? Jag älskar ju henne.

 

 

Klockan var nästan tio på kvällen. Det var tisdagkväll. Imorgon skulle jag och Ali till skolan för första gången på tre veckor. Egentligen vill jag ju inte alls gå. Men när Ali sa att det var det mamma, pappa och Sammy skulle vilja så måste jag göra det. För deras skull. Jag orkar bara inte med alla frågor och alla blickar. Min mobil plingade till. På displayen stod det "Zayn". Jag log för mig själv. Vi har snackat i tre veckor nu. Jag har även berättat om bilolyckan för honom nu. Det känns skönt på något sätt, att han finns där. Jag öppnade smset och läste. "Hey Mel. I really hope you're doing okey. Well, ofc you are! You're a strong girl. Anyways, it was a long time since we saw eachother now and I truly understand if you don't want to see me. But I do hope you want to. So just text me if you want to meet up one day! I'll wait. Zayn". Åh, han är ju för underbar. Jag låg i min säng med ett leende på läpparna. Ett leende som bara dyker upp när han smsar mig. Jag tryckte på svara och började knappa in. "Hey Zayn! Thank you so much, I'm doing just fine really. I'll actually be going to school tomorrow. Kinda weird. But I need to. Haha, you make me smile even when I'm sad. Of course I want to see you again. Maybe on friday?". Jag läste igenom vad jag skrivit och tryckte sedan på skicka. Sekunden efter kom jag på mig själv att vad fan var det jag precis gjorde? Jag har för fan en pojkvän och nu ska jag träffa Zayn helt plötsligt. Jag måste berätta för Zayn om Nathan. Mobilen plingade till igen. "Glad you're feeling fine. Wow, really? I'm proud of you for taking that step. Well that's my job. To make you smile ;) friday sounds perfect to me. Talk to you tomorrow. Sleep tight and goodluck tomorrow. XO Zayn". Det kändes så fel men på något sätt ändå så jävla underbart rätt. Jag är väl inte otrogen för att jag smsar med en kille? Jag skakade på huvudet och tänkte för mig själv att nej fan, det är jag inte. La mobilen på nattduksbordet och somnade. Den natten var första gången jag drömde om Zayn.

"Whatever they say or do, just ignore it. Okey?" sa jag till Mel den varma onsdagsmorgonen vi gick mot skolan. Mel nickade till svars och vi fortsatte att gå under tystnad. Väl framme vid skolan kände jag redan hur blickarna brände och hur allt viskande började. Jag tittade osäkert på Mel för att se ifall hon var okej. Men hon verkade ha annat i tankarna vilket kanske var lika bra. "Aliii" hörde jag någon skrika. Jag vände mig om och såg Cara komma fram mot mig. Vi kramade varandra länge. "How are you?" frågade hon tillslut och tittade oroligt på mig. Jag ryckte på axlarna. "I'm okey I guess. It's really hard, but I'll survive" svarade jag och log lite mot henne för att verkligen visa att jag var okej. Hon log mot mig. "I really missed you Ali. It's been empty without you" sa hon medan vi gick i korridoren. "I missed you too" sa jag.

 

Viskandet var värst. Blickarna kunde jag ignorera men allt viskande gjorde så ont. För jag visste ju. Jag visste att det var MIG dom viskade om. Min familj. "Hey Mel" sa Haley när hon kom fram till mig. Hon log osäkert och tittade på mig. "Hey Hales" sa jag dystert. Jag orkade inte ens låtsas att vara glad. "Come here" sa hon och tog sina armar runt om mig och höll om mig. Då gick det inte längre. Då kom tårarna. "It's okey, Mel." sa Haley lugnande och strök mig lätt på ryggen. "No, it's not" snyftade jag. "They are dead Hales. Dead" snyftade jag och tittade henne i ögonen. Hon sa ingenting. Hon tittade på mig och förstog. Vi gick till toaletterna så att jag kunde tvätta ansiktet. Jag tittade mig i spegeln och kände att jag såg okej ut. Påvägen till klassrummet mötte vi Nicole. "Omg hey Melanie" sa hon när vi närmade oss henne. Hon gav mig en lång och varm kram. "How ar..." mer hann inte Nicole säga för Haley skakade på huvudet. Så Nicole tystnade ner och sa ingenting. Vilket var bra. Annars skulle jag nog ha brytit ihop igen.

En vecka hade nu gått sen skolan börjat. Allt flöt på som vanligt. "What are you guys doing after school today?" frågade Nicole mig och Haley under matte lektionen. "I'm just going to Nathan's place" svarade jag och skrev ett tal i matteboken. "I'm meeting Adam after school and then we are going to my place to just chill" sa Haley nonchalant. Jag tittade upp och fick en blick av Nicole. "Okey, seriously Hales. Are you two, like together now or what?" frågade Nicole och gav Haley en allvarlig blick. Haley börja fnittra och kunde inte hålla sig. "Yes we are". Hon gav oss ett lyckligt leende. "And I couldn't be happier!". "Wow Hales. I'm so happy for you. Congratulations!" viskade jag så att inte Mrs Benett skulle höra mig. Hon hade nämligen redan gett oss ett par arga blickar.

 

Efter skolan gick jag raka vägen hem till Nathan. Jag lyssnar alltid på musik när jag är eller går själv så därför var det inte alls konstigt att jag inte hörde när någon ropade mitt namn. Det var inte förrän någon röck tag i mig bakifrån som jag reagerade. Vilket var otroligt läskigt och obehagligt. Jag skrek till. "Sorry, it's just me, Zayn" sa rösten och gick fram för att visa sitt ansikte. Jag stirrade chockat på honom. "You can't do that! I was really scared you know!" muttrade jag irriterat. "Yeah, sorry about that. But I did shout your name a few times" sa han och tittade på mig med ett flin. Eftersom vi båda stannat upp så tog jag steget och började gå igen. "So how are you? Haven't seen you since Adams party" sa Zayn och tittade på mig. "I'm fine. But school sucks though" sa jag i ett försök om att vara rolig. Han log mot mig. "How are you?" frågade jag sen med ett leende. Zayn funderade ett tag innan han sa "I'm okey I guess.. but I would be much better if I could buy you some ice cream" sa han med en blinkning. Jag skrattade lite generat. "C'mon Mel. It will be fun and yummy" sa Zayn med ett retsamt leende. Jag log mot honom. Han var så jäkla charmig och oerhört snygg. Men jag kunde väl bara inte? Jag har Nathan. Jag skulle precis berätta om Nathan för Zayn. Men istället sa jag "Sure, it will be fun". Zayns leende var gudomligt. Jag skulle kunna titta på honom i timmar.

 

"Oh shoot! I have to go now. Ehm, have some things to do.." sa Zayn ursäktande efter att ha kollat sin mobil. "Oh it's fine. I have to go too anyway" sa jag när jag reste mig upp. Tog upp telefonen 3 missade samtal från Nathan. Fan han undrar säkert var jag är. Efter att ha bytt nr med Zayn och en snabb kram gick jag med raska steg till Nathan. "Where have you been?" frågade han oroligt. "I've been worried sick". Jag kysste honom lätt på munnen. "I was just at school a little bit longer with Nicole. She needed some help with a english project" sa jag och tog av mig min jacka. "You really are amazing" sa Nathan och tog min hand. Klockan var bara fyra så vi gick upp till hans rum och satte på en film. 18:32, det är då hela min värld stannar. "Hello?" svarade jag i mobilen. "Mel?" snyftade Alison. Jag blev genast orolig. "I-I-I don't know.. much, b-but mom, dad a-a-and S-sam has.. been i-i-in a car... accident" stammade hom fram mellan sina snyftningar. Nej. Det kan inte vara sant. Jag satt chockad. Höll mobilen mot örat, innan den gled ur min hand. Jag hörde att Nathan pratade nu. Men om vad vet jag inte. Jag var i chock. Jag kunde inte ens tänka. "Babe, we must go to the hospital. Max and Alison are on their way there now." sa Nathan så lugnt som möjligt, men jag hörde på hans röst att han också var rädd. Han tog mina händer och drog mig upp. Jag försökte att gå, men mina ben klarade knappt av min egna vikt. Nathan bar mig hela vägen till bilen.

 

"Have you heard anything?" frågade Nathan Max när vi kommit till sjukhuset. Jag sprang rakt mot Alison och kramade om henne hårt och vi båda grät. "This can't be happening" stammade jag fram mellan tårarna. Max och Nathan kom fram till oss och vi gick för att sätta oss i sofforna. Vi satt där i vad som kändes som flera timmar. Men tillslut kom doktorn fram. "Are you the Anderson family?" frågade han. Jag nickade bara till svar. Men han såg inte det. "Yes we are" sa Max med en röst jag aldrig hört förut. Han var nära på att bryta ihop. "I'm so sorry. There was nothing we could do. Your mom and dad died at the crime scene, but your littlebrother, he fought, he fought until the very end." fortsatte doktorn med en ledsam röst och min. Jag hörde hur Alison började skrika och gråta hysteriskt. Såg hur Max sprang fram till henne och höll om henne medans hans tårar rann ner för kinden. Jag satt helt chockad. Sen blev allt svart.

 

Jag vaknade igen av att jag låg hemma i min säng. Hela min kudde var genomblöt. Jag hörde röster nerifrån vardagsrummet och gick ner dit. Där satt Alison, Max och Nathan. "Where's mom, dad and Sam?" frågade jag dom. Dom gav mig oroliga blickar och Alison kunde inte hålla sig. Hon började gråta igen. "You were there! You know" skrek hon mellan tårarna. Då gick det upp för mig. Det var ingen dröm. Det var inte på låtsas. Dom var faktiskt döda. Dom fanns inte längre. Mina tårar började rinna ner för kinden igen. "I-I can't do this.. to much pain" grät jag. Nathan kom fram till mig och höll om mig hårt och länge. Han sa ingenting. Vilket han inte behövde göra heller.

 

Varken jag eller Ali gick till skolan dagen efter. Inte heller dagen efter det. Vi gick inte till skolan på över två veckor. Max däremot åkte till jobbet varje dag för vår skull. Så att vi fick mat på bordet. Jag orkade inte träffa Nicole, Haley eller Nathan. Skickade ett sms då och då. Men orkade inte mer än så. Zayn hade smsat mig också. Han visste ju inget. Och jag skrev ingenting om det till honom heller.