Mrs. Nick Jonas

"Ali, Mel. You can't do this to you anymore. You have to go to school again" sa Max en kväll när vi satt vid middagsbordet. Det hade gått tre veckor sen bilolyckan. Tre veckor sen mina föräldrar och lillebror dött. Mel satt och petade i sin mat. Hon hade gått ner 10 kg. Jag tittade på Max "I know. But it feels so empty" sa jag sorgset. "It's much emptier at home. At school you'll have your friends" sa Max och försökte le. Jag försökte le tillbaks. Men det var svårt. "I don't think that I'll ever go to school again" sa Mel och tittade på både mig och Max. "I can't" fortsatte hon och tog en klunk utav vattnet. Jag förstog henne, det gjorde jag verkligen. Det kändes som hela min värld var sönder rasad. Men jag ville gå vidare, för mamma, pappa och Sammy. "I know how you feel Mel. Believe me.. I don't want to go to school either. But.. But we have to do this for mom, dad and Sammy. They would want us to" sa jag och tog hennes hand över bordet. Hon tittade upp på mig och jag såg att hennes ögon var blanka, men hon tog tag i min hand och log lite försiktigt. Max log mot mig över andra sidan bordet och viskade ett tack.

 

"Man, I have told you. You should fucking dump her" sa Gary när vi stog i omklädningsrummet för att byta om. Tre veckor hade gått sen Melanies föräldrar och lillebror gått bort och jag förstår att hon behöver sin tid. Men vi hade varke setts eller snackat på tre veckor. Så förra veckan när jag, Gary, Mark och Seth var på fest råkade jag följa med en brud hem. Jag var full och saknade närhet, så blev det som det blev. Jag mår skit för det och Gary vill att jag ska göra slut med Melanie nu pga det. "But maybe she'll never find out" försökte jag och kom på mig själv med hur jävla dum i huvudet jag faktiskt lät. Gary kollade argt på mig. "Nah! You have to dump her, or tell her." sa han och vände sig om för att låsa sitt skåp. "You know I'm right bro. So just be a man and do the right thing" sa Gary innan han gick ut. Jag tänkte på vad han sagt. Jag kanske skulle berätta. Hon kanske skulle förstå varför jag gjort som jag gjort? Fast och andra sidan så skulle jag aldrig förlåta henne ifall hon gjort så mot mig. Fan! Vad fan ska jag göra? Jag älskar ju henne.

 

 

Klockan var nästan tio på kvällen. Det var tisdagkväll. Imorgon skulle jag och Ali till skolan för första gången på tre veckor. Egentligen vill jag ju inte alls gå. Men när Ali sa att det var det mamma, pappa och Sammy skulle vilja så måste jag göra det. För deras skull. Jag orkar bara inte med alla frågor och alla blickar. Min mobil plingade till. På displayen stod det "Zayn". Jag log för mig själv. Vi har snackat i tre veckor nu. Jag har även berättat om bilolyckan för honom nu. Det känns skönt på något sätt, att han finns där. Jag öppnade smset och läste. "Hey Mel. I really hope you're doing okey. Well, ofc you are! You're a strong girl. Anyways, it was a long time since we saw eachother now and I truly understand if you don't want to see me. But I do hope you want to. So just text me if you want to meet up one day! I'll wait. Zayn". Åh, han är ju för underbar. Jag låg i min säng med ett leende på läpparna. Ett leende som bara dyker upp när han smsar mig. Jag tryckte på svara och började knappa in. "Hey Zayn! Thank you so much, I'm doing just fine really. I'll actually be going to school tomorrow. Kinda weird. But I need to. Haha, you make me smile even when I'm sad. Of course I want to see you again. Maybe on friday?". Jag läste igenom vad jag skrivit och tryckte sedan på skicka. Sekunden efter kom jag på mig själv att vad fan var det jag precis gjorde? Jag har för fan en pojkvän och nu ska jag träffa Zayn helt plötsligt. Jag måste berätta för Zayn om Nathan. Mobilen plingade till igen. "Glad you're feeling fine. Wow, really? I'm proud of you for taking that step. Well that's my job. To make you smile ;) friday sounds perfect to me. Talk to you tomorrow. Sleep tight and goodluck tomorrow. XO Zayn". Det kändes så fel men på något sätt ändå så jävla underbart rätt. Jag är väl inte otrogen för att jag smsar med en kille? Jag skakade på huvudet och tänkte för mig själv att nej fan, det är jag inte. La mobilen på nattduksbordet och somnade. Den natten var första gången jag drömde om Zayn.

"Whatever they say or do, just ignore it. Okey?" sa jag till Mel den varma onsdagsmorgonen vi gick mot skolan. Mel nickade till svars och vi fortsatte att gå under tystnad. Väl framme vid skolan kände jag redan hur blickarna brände och hur allt viskande började. Jag tittade osäkert på Mel för att se ifall hon var okej. Men hon verkade ha annat i tankarna vilket kanske var lika bra. "Aliii" hörde jag någon skrika. Jag vände mig om och såg Cara komma fram mot mig. Vi kramade varandra länge. "How are you?" frågade hon tillslut och tittade oroligt på mig. Jag ryckte på axlarna. "I'm okey I guess. It's really hard, but I'll survive" svarade jag och log lite mot henne för att verkligen visa att jag var okej. Hon log mot mig. "I really missed you Ali. It's been empty without you" sa hon medan vi gick i korridoren. "I missed you too" sa jag.

 

Viskandet var värst. Blickarna kunde jag ignorera men allt viskande gjorde så ont. För jag visste ju. Jag visste att det var MIG dom viskade om. Min familj. "Hey Mel" sa Haley när hon kom fram till mig. Hon log osäkert och tittade på mig. "Hey Hales" sa jag dystert. Jag orkade inte ens låtsas att vara glad. "Come here" sa hon och tog sina armar runt om mig och höll om mig. Då gick det inte längre. Då kom tårarna. "It's okey, Mel." sa Haley lugnande och strök mig lätt på ryggen. "No, it's not" snyftade jag. "They are dead Hales. Dead" snyftade jag och tittade henne i ögonen. Hon sa ingenting. Hon tittade på mig och förstog. Vi gick till toaletterna så att jag kunde tvätta ansiktet. Jag tittade mig i spegeln och kände att jag såg okej ut. Påvägen till klassrummet mötte vi Nicole. "Omg hey Melanie" sa hon när vi närmade oss henne. Hon gav mig en lång och varm kram. "How ar..." mer hann inte Nicole säga för Haley skakade på huvudet. Så Nicole tystnade ner och sa ingenting. Vilket var bra. Annars skulle jag nog ha brytit ihop igen.