Mrs. Nick Jonas

Jag vet inte vad det var. Men det var någonting speciellt med hon. Med Melanie. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. "What are you thinking about?" frågade Harry med ett flin. Niall, Liam och Louis kollade frågande på mig dom också. Jag ryckte på axlarna. "Nothing, really." svarade jag. Killarna gav varandra blickar och skrattade. "What?" frågade jag surt. Jag kollade först på Harry och sedan på de andra tre. "It's that girl, huh?" konstaterade Liam med ett belåtet flin. Först gav jag honom en arg blick som sedan mjuknade till ett flin. "Maybe" sa jag nonchalant och satte mig upp i soffan. "Well, have you told her yet?" frågade Niall med sin irländska stämma. Jag hade ju inte berättat för henne än. Om mina fyra bästavänner, eller om One Direction överhuvudtaget. Hon vet inte ens vilka vi är och det är det jag gillar med henne. Hon ser mig för mig, inte för någon bortskämd kändis kille. Jag tittade på Niall och skakade sedan på huvudet. "Not yet". 

 

MELANIE

"Hey Mel. I really have to talk to you. Can we meet after you finish school? XO Nate" stod det i smset jag precis fått från Nate. Jag vet att jag ignorerat honom totalt dom senaste veckorna. Jag visade Haley och Nicole smset och dom båda tyckte att jag lika gärna borde träffa honom och prata ut. För på den senaste tiden har jag känt att jag inte längre är kär i honom. Och imorgon skulle jag träffa Zayn. Det pirrar i kroppen när jag tänker på honom och hans fina ansikte. Jag tryckte på svara knappen. "Hey! Yeah okey, sure we can meet. I finish at two. Pick me up? XO Mel". Det kommer visserligen inte vara lätt att berätta för honom hur jag känner och jag vet inte hur han ens kommer att reagera. Men jag hoppas vi kan fortsätta vara vänner iallafall. "So are you meeting up with Nate today?" frågade Ali mig när vi slutat skolan. "Yeah. He is on his way here actually" sa jag medans vi gick. Ali nickade. "Well, say hi to Nate from me. And I guess I'll see you ate home later then" sa Ali med ett leende innan hon gick mot bussen. Två minuter senare hör jag en bil tuta. Jag kollar dit och ser Nate sitta där inne. Jag går mot bilen och öppnar passagerar dörren. "Hey" säger han och kysser mig lite stelt på kinden. Vi åkte till ett fik i närheten. Jag beställde en chai latte och en kladdkaka medan han beställde svart starkt kaffe och en kanelbulle. "So..." började Nate när vi satt oss ner vid bordet. Jag tittade frågande på honom. Väntade på att han skulle fortsätta. "How are you?" sa han tillslut. Vad skulle jag svara? "I'm okey. I juste take one day at a time" sa jag och tog en bit utav kladdkakan. Han nickade och skruvade på sig lite besvärligt. Det såg ut som han hade något att säga men att han inte visste hur han skulle berätta det.

 

Där satt hon. Mitt framför mig. Tjejen jag föll för första gången jag såg henne. Tjejen jag trodde jag skulle gifta mig med. Men nu är jag inte lika säker längre. Speciellt inte när jag ska berätta för henne om mitt misstag. Hur skulle hon ta det? Skulle hon kasta sin kaffe på mig? Skulle hon slå mig, skrika på mig? Man vet aldrig med Melanie, men å andra sidan är hon ingen som gillar uppmärksamhet. Så jag tror hon håller ilskan inne istället. När jag tittade upp märkte jag hur hon iakttagit mig medan jag suttit och funderat. Hon rynkade på pannan och tog en klunk av kaffet. Sen tittade hon nyfiket på mig. Hon är så fin. "There is something I have to tell you. And I'm not proud of it. I regret it everyday, and I feel like shit" började jag och tittade ner i bordet innan jag tittade henne i ögonen. Hon fortsatte att se mig i ögonen. "What? What have you done?" frågade hon osäkert, men hon verkade inte arg. Än. Jag tog ett djupt andetag innan jag berättade allt för henne. Om hur ensam jag känt mig, om festen, om tjejen, om allt. Då och då kollade jag osäkert upp på Melanie för att se hur hon tog åt det. Hon satt och lyssna och nickade lite ibland, men såg ändå sårad ut. "I just wanted you to know. Because I feel like a fucking asshole, and I can't even believe that I did that to you. You deserve so much better Mel" sa jag som avslut och tittade henne i ögonen. Hennes ögon var blanka. Men inga tårar hade fallit än. "I-I don't really know what to say" började hon. Hon skakade på huvudet. "I mean... you cheated on me" sa hon och såg mig besviket i ögonen. "But I can't blame you. It was my fault" sa hon ledsamt. Jag tog hennes händer och höll dom hårt. "Don't say that. It wasn't your fault at all. It was all me" sa jag och skakade på huvudet. "I just wish I could rewind back to that night, and change it all. Because I would have done different" fortsatte jag och kysste hennes händer. Hon drog undan dom och såg på mig med sina fina ögon och strök mig lätt på kinden. "You don't know that Nate. Maybe this was for the best. Because now it isn't as hard for me to say that I don't love you anymore". När hon sa sådär brast det för mig. Tårarna rann ner för kinden och verkade aldrig ta slut. Jag reste mig upp och gick raka vägen till bilen. Men jag körde inte iväg. Jag satt där och grät som ett litet barn. Jag hörde hur någon öppnade passagerar dörren. Jag visste att det var Melanie, så lät mitt huvud ligga kvar på ratten och lät tårarna rinna. "I'm so sorry Nate" sa hon och strök mig lätt på ryggen. Jag torkade mina tårar och tittade sen på henne. "It's my fault" sa han sorgset. Jag log sorgset mot honom. "It's not your fault. It's been in the air lately. We have grown apart from eachother" sa hon och lutade sig mot min axel. Kanske hade hon rätt. Kanske hade vi vuxit ifrån varandra. Men att vi stannat kvar för att vi var för rädda att vara ensamma. Vi var varandras trygghet. Hon var mitt livs kärlek. "I will always love you, but not like that" sa hon och kysste mig lätt på kinden. "I will always love you too. You will always be my special one" sa jag och försökte att inte gråta mer. Var en man nu förfan! "You will always have my heart, you know that" sa jag och tittade ner. "I know" sa Mel och jag kände att hon log. Vi satt i bilen och pratade om allt möjligt ett bra tag innan jag skjutsade hem henne. Det kändes bra att ha berättat om Cherrie, men det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat av att det var slut mellan mig och Melanie nu. Hon var inte längre min. Det svider så in i helvete.

 

 

Det gjorde riktigt ont i hjärtat av att veta att Nathan faktiskt varit otrogen mot mig. Men jag är ändå glad över att han valde att berätta det. Det gjorde det mycket lättare för mig att göra slut med honom. "How did it go?" frågade Ali mig när jag kom hem. Hon är så jäkla nyfiken av sig! "It's over" sa jag och ryckte på axlarna. Hon stirrade på mig med stora ögon och öppen mun. "WHAT?" skrek hon. "Jisses! You don't need to shout, when I'm standing in front of you" fräste jag surt och höll för mina öron. Ali himlade med sina ögon. "Sorry sis. But really. What? Is it over between you and Nate? That's terrible" sa hon och skakade på huvudet i flera sekunder. "That's life. We weren't meant to be" sa jag och gick upp till mitt rum. Jag hörde Ali fortsätta prata med sig själv där nere och ställa frågor som varför och vi var det perfekta paret. Jag tog av mig mina kläder och la mig i sängen och tog upp mobilen för att skriva till Zayn. Jag var ju tvungen att berätta om Nate. "Hey Zayn. There's something you need to know, and I haven't been truly honest with you. So here it goes. I've had a boyfriend for over three years. I know I should've told you about him when we first met. But I just didn't know how. You and I clicked so well, and I really like you. You're so easy to be with. Anyway, I ended things with my boyfriend today. So now he is my ex. Yeah, well sorry again for not telling you about him and I understand if you never want to speak to me again. /Mel". Jag var rädd för vad Zayn skulle svara. Jag låg och vänta länge på ett sms från honom, som aldrig kom. När det gått en timme gav jag upp och somna istället.

 

 

Klockan var nästan ett på natten och vi hade precis blivit klara i studion. "See you later guys" ropade jag till killarna och satte mig sen i bilen för att köra hem. Väl hemma tog upp min mobil ur fickan och såg att jag fått sms ifrån Melanie för ungefär tre timmar sen. Jag öppnade meddelandet och började läsa. Jag vart förvånad över att hon haft pojkvän, eftersom hon inte hade nämnt honom då vi träffats. Men jag vart lättad och glad över att dom gjort slut. För nu kanske jag har en chans hos henne. Och hur kunde hon ens tänka tanken på att jag aldrig mer skulle vilja prata med henne? Bara för att hon inte nämnt hennes ex pojkvän... Jag har ju också en hemlighet jag måste berätta för henne snart. Men jag vill säga det face to face. "Hey Mel! Wow.. that was a shocker. I thought you were single, because Adam said something like that at the party.. or maybe I just got it wrong. Well nevermind! I just hope you didn't end it because of me.. I like you too, a lot! And I really can't believe that you would even think that of me. Of course I want to talk to you again! XO Zayn". Jag kan fortfarande inte förstå hur hon kunnat tro att jag aldrig mer skulle vilja prata med henne! Jag tryckte på skicka och la sen mobilen på nattduksbordet innan jag somnade gott i min säng. Denna natt var nog den allra första natten jag drömde om Melanie.

"Ali, Mel. You can't do this to you anymore. You have to go to school again" sa Max en kväll när vi satt vid middagsbordet. Det hade gått tre veckor sen bilolyckan. Tre veckor sen mina föräldrar och lillebror dött. Mel satt och petade i sin mat. Hon hade gått ner 10 kg. Jag tittade på Max "I know. But it feels so empty" sa jag sorgset. "It's much emptier at home. At school you'll have your friends" sa Max och försökte le. Jag försökte le tillbaks. Men det var svårt. "I don't think that I'll ever go to school again" sa Mel och tittade på både mig och Max. "I can't" fortsatte hon och tog en klunk utav vattnet. Jag förstog henne, det gjorde jag verkligen. Det kändes som hela min värld var sönder rasad. Men jag ville gå vidare, för mamma, pappa och Sammy. "I know how you feel Mel. Believe me.. I don't want to go to school either. But.. But we have to do this for mom, dad and Sammy. They would want us to" sa jag och tog hennes hand över bordet. Hon tittade upp på mig och jag såg att hennes ögon var blanka, men hon tog tag i min hand och log lite försiktigt. Max log mot mig över andra sidan bordet och viskade ett tack.

 

"Man, I have told you. You should fucking dump her" sa Gary när vi stog i omklädningsrummet för att byta om. Tre veckor hade gått sen Melanies föräldrar och lillebror gått bort och jag förstår att hon behöver sin tid. Men vi hade varke setts eller snackat på tre veckor. Så förra veckan när jag, Gary, Mark och Seth var på fest råkade jag följa med en brud hem. Jag var full och saknade närhet, så blev det som det blev. Jag mår skit för det och Gary vill att jag ska göra slut med Melanie nu pga det. "But maybe she'll never find out" försökte jag och kom på mig själv med hur jävla dum i huvudet jag faktiskt lät. Gary kollade argt på mig. "Nah! You have to dump her, or tell her." sa han och vände sig om för att låsa sitt skåp. "You know I'm right bro. So just be a man and do the right thing" sa Gary innan han gick ut. Jag tänkte på vad han sagt. Jag kanske skulle berätta. Hon kanske skulle förstå varför jag gjort som jag gjort? Fast och andra sidan så skulle jag aldrig förlåta henne ifall hon gjort så mot mig. Fan! Vad fan ska jag göra? Jag älskar ju henne.

 

 

Klockan var nästan tio på kvällen. Det var tisdagkväll. Imorgon skulle jag och Ali till skolan för första gången på tre veckor. Egentligen vill jag ju inte alls gå. Men när Ali sa att det var det mamma, pappa och Sammy skulle vilja så måste jag göra det. För deras skull. Jag orkar bara inte med alla frågor och alla blickar. Min mobil plingade till. På displayen stod det "Zayn". Jag log för mig själv. Vi har snackat i tre veckor nu. Jag har även berättat om bilolyckan för honom nu. Det känns skönt på något sätt, att han finns där. Jag öppnade smset och läste. "Hey Mel. I really hope you're doing okey. Well, ofc you are! You're a strong girl. Anyways, it was a long time since we saw eachother now and I truly understand if you don't want to see me. But I do hope you want to. So just text me if you want to meet up one day! I'll wait. Zayn". Åh, han är ju för underbar. Jag låg i min säng med ett leende på läpparna. Ett leende som bara dyker upp när han smsar mig. Jag tryckte på svara och började knappa in. "Hey Zayn! Thank you so much, I'm doing just fine really. I'll actually be going to school tomorrow. Kinda weird. But I need to. Haha, you make me smile even when I'm sad. Of course I want to see you again. Maybe on friday?". Jag läste igenom vad jag skrivit och tryckte sedan på skicka. Sekunden efter kom jag på mig själv att vad fan var det jag precis gjorde? Jag har för fan en pojkvän och nu ska jag träffa Zayn helt plötsligt. Jag måste berätta för Zayn om Nathan. Mobilen plingade till igen. "Glad you're feeling fine. Wow, really? I'm proud of you for taking that step. Well that's my job. To make you smile ;) friday sounds perfect to me. Talk to you tomorrow. Sleep tight and goodluck tomorrow. XO Zayn". Det kändes så fel men på något sätt ändå så jävla underbart rätt. Jag är väl inte otrogen för att jag smsar med en kille? Jag skakade på huvudet och tänkte för mig själv att nej fan, det är jag inte. La mobilen på nattduksbordet och somnade. Den natten var första gången jag drömde om Zayn.

"Whatever they say or do, just ignore it. Okey?" sa jag till Mel den varma onsdagsmorgonen vi gick mot skolan. Mel nickade till svars och vi fortsatte att gå under tystnad. Väl framme vid skolan kände jag redan hur blickarna brände och hur allt viskande började. Jag tittade osäkert på Mel för att se ifall hon var okej. Men hon verkade ha annat i tankarna vilket kanske var lika bra. "Aliii" hörde jag någon skrika. Jag vände mig om och såg Cara komma fram mot mig. Vi kramade varandra länge. "How are you?" frågade hon tillslut och tittade oroligt på mig. Jag ryckte på axlarna. "I'm okey I guess. It's really hard, but I'll survive" svarade jag och log lite mot henne för att verkligen visa att jag var okej. Hon log mot mig. "I really missed you Ali. It's been empty without you" sa hon medan vi gick i korridoren. "I missed you too" sa jag.

 

Viskandet var värst. Blickarna kunde jag ignorera men allt viskande gjorde så ont. För jag visste ju. Jag visste att det var MIG dom viskade om. Min familj. "Hey Mel" sa Haley när hon kom fram till mig. Hon log osäkert och tittade på mig. "Hey Hales" sa jag dystert. Jag orkade inte ens låtsas att vara glad. "Come here" sa hon och tog sina armar runt om mig och höll om mig. Då gick det inte längre. Då kom tårarna. "It's okey, Mel." sa Haley lugnande och strök mig lätt på ryggen. "No, it's not" snyftade jag. "They are dead Hales. Dead" snyftade jag och tittade henne i ögonen. Hon sa ingenting. Hon tittade på mig och förstog. Vi gick till toaletterna så att jag kunde tvätta ansiktet. Jag tittade mig i spegeln och kände att jag såg okej ut. Påvägen till klassrummet mötte vi Nicole. "Omg hey Melanie" sa hon när vi närmade oss henne. Hon gav mig en lång och varm kram. "How ar..." mer hann inte Nicole säga för Haley skakade på huvudet. Så Nicole tystnade ner och sa ingenting. Vilket var bra. Annars skulle jag nog ha brytit ihop igen.

En vecka hade nu gått sen skolan börjat. Allt flöt på som vanligt. "What are you guys doing after school today?" frågade Nicole mig och Haley under matte lektionen. "I'm just going to Nathan's place" svarade jag och skrev ett tal i matteboken. "I'm meeting Adam after school and then we are going to my place to just chill" sa Haley nonchalant. Jag tittade upp och fick en blick av Nicole. "Okey, seriously Hales. Are you two, like together now or what?" frågade Nicole och gav Haley en allvarlig blick. Haley börja fnittra och kunde inte hålla sig. "Yes we are". Hon gav oss ett lyckligt leende. "And I couldn't be happier!". "Wow Hales. I'm so happy for you. Congratulations!" viskade jag så att inte Mrs Benett skulle höra mig. Hon hade nämligen redan gett oss ett par arga blickar.

 

Efter skolan gick jag raka vägen hem till Nathan. Jag lyssnar alltid på musik när jag är eller går själv så därför var det inte alls konstigt att jag inte hörde när någon ropade mitt namn. Det var inte förrän någon röck tag i mig bakifrån som jag reagerade. Vilket var otroligt läskigt och obehagligt. Jag skrek till. "Sorry, it's just me, Zayn" sa rösten och gick fram för att visa sitt ansikte. Jag stirrade chockat på honom. "You can't do that! I was really scared you know!" muttrade jag irriterat. "Yeah, sorry about that. But I did shout your name a few times" sa han och tittade på mig med ett flin. Eftersom vi båda stannat upp så tog jag steget och började gå igen. "So how are you? Haven't seen you since Adams party" sa Zayn och tittade på mig. "I'm fine. But school sucks though" sa jag i ett försök om att vara rolig. Han log mot mig. "How are you?" frågade jag sen med ett leende. Zayn funderade ett tag innan han sa "I'm okey I guess.. but I would be much better if I could buy you some ice cream" sa han med en blinkning. Jag skrattade lite generat. "C'mon Mel. It will be fun and yummy" sa Zayn med ett retsamt leende. Jag log mot honom. Han var så jäkla charmig och oerhört snygg. Men jag kunde väl bara inte? Jag har Nathan. Jag skulle precis berätta om Nathan för Zayn. Men istället sa jag "Sure, it will be fun". Zayns leende var gudomligt. Jag skulle kunna titta på honom i timmar.

 

"Oh shoot! I have to go now. Ehm, have some things to do.." sa Zayn ursäktande efter att ha kollat sin mobil. "Oh it's fine. I have to go too anyway" sa jag när jag reste mig upp. Tog upp telefonen 3 missade samtal från Nathan. Fan han undrar säkert var jag är. Efter att ha bytt nr med Zayn och en snabb kram gick jag med raska steg till Nathan. "Where have you been?" frågade han oroligt. "I've been worried sick". Jag kysste honom lätt på munnen. "I was just at school a little bit longer with Nicole. She needed some help with a english project" sa jag och tog av mig min jacka. "You really are amazing" sa Nathan och tog min hand. Klockan var bara fyra så vi gick upp till hans rum och satte på en film. 18:32, det är då hela min värld stannar. "Hello?" svarade jag i mobilen. "Mel?" snyftade Alison. Jag blev genast orolig. "I-I-I don't know.. much, b-but mom, dad a-a-and S-sam has.. been i-i-in a car... accident" stammade hom fram mellan sina snyftningar. Nej. Det kan inte vara sant. Jag satt chockad. Höll mobilen mot örat, innan den gled ur min hand. Jag hörde att Nathan pratade nu. Men om vad vet jag inte. Jag var i chock. Jag kunde inte ens tänka. "Babe, we must go to the hospital. Max and Alison are on their way there now." sa Nathan så lugnt som möjligt, men jag hörde på hans röst att han också var rädd. Han tog mina händer och drog mig upp. Jag försökte att gå, men mina ben klarade knappt av min egna vikt. Nathan bar mig hela vägen till bilen.

 

"Have you heard anything?" frågade Nathan Max när vi kommit till sjukhuset. Jag sprang rakt mot Alison och kramade om henne hårt och vi båda grät. "This can't be happening" stammade jag fram mellan tårarna. Max och Nathan kom fram till oss och vi gick för att sätta oss i sofforna. Vi satt där i vad som kändes som flera timmar. Men tillslut kom doktorn fram. "Are you the Anderson family?" frågade han. Jag nickade bara till svar. Men han såg inte det. "Yes we are" sa Max med en röst jag aldrig hört förut. Han var nära på att bryta ihop. "I'm so sorry. There was nothing we could do. Your mom and dad died at the crime scene, but your littlebrother, he fought, he fought until the very end." fortsatte doktorn med en ledsam röst och min. Jag hörde hur Alison började skrika och gråta hysteriskt. Såg hur Max sprang fram till henne och höll om henne medans hans tårar rann ner för kinden. Jag satt helt chockad. Sen blev allt svart.

 

Jag vaknade igen av att jag låg hemma i min säng. Hela min kudde var genomblöt. Jag hörde röster nerifrån vardagsrummet och gick ner dit. Där satt Alison, Max och Nathan. "Where's mom, dad and Sam?" frågade jag dom. Dom gav mig oroliga blickar och Alison kunde inte hålla sig. Hon började gråta igen. "You were there! You know" skrek hon mellan tårarna. Då gick det upp för mig. Det var ingen dröm. Det var inte på låtsas. Dom var faktiskt döda. Dom fanns inte längre. Mina tårar började rinna ner för kinden igen. "I-I can't do this.. to much pain" grät jag. Nathan kom fram till mig och höll om mig hårt och länge. Han sa ingenting. Vilket han inte behövde göra heller.

 

Varken jag eller Ali gick till skolan dagen efter. Inte heller dagen efter det. Vi gick inte till skolan på över två veckor. Max däremot åkte till jobbet varje dag för vår skull. Så att vi fick mat på bordet. Jag orkade inte träffa Nicole, Haley eller Nathan. Skickade ett sms då och då. Men orkade inte mer än så. Zayn hade smsat mig också. Han visste ju inget. Och jag skrev ingenting om det till honom heller.

Melanie heter jag. Jag är 17 år. Nästan 18. Alla som ser mig ser mig som miss Perfect. Jag har den perfekta familjen, min pappa Scott, min mamma Eleanor, min storebror Max, min tvillingsyster Alison och min bedårande lillebror Sam. Jag har världens bästa vänner, Nicole och Haley. Jag har världens bästa och mest omtänksammaste pojkvännen i hela Bradford, Nathan. Han är helt underbar. Jag har topp betyg i skolan och är väldigt populär - om man nu kan säga så? - hur som helst, så vet alla vem jag är även fast jag inte är den tjejen som gillar att vara i centrum. Kan tacka min fotbollsspelare till pojkvän för det. Det är pga honom jag blev "populär". Utåt sätt är mitt liv perfekt. Men snart kommer mitt liv att rasas samman.

 

"Mom! She's taken over the bathroom again" skrek min storebror Max. Mamma ropade något dovt till svar som jag inte kunde tyda. Jag var inne i badrummet för att fixa mig inför första dagen i skolan efter sommarlovet. Min hy var gyllenbrun och jag var inte längre blond utan hade vågat mig på att färga brunt. Jag betraktade mig själv i spegeln. Det såg inte ut som jag. Jag såg äldre ut. Såg ut som en ny Melanie. Jag undrar vad alla... Mer hann jag inte tänka förrän Max började banka hårt på dörren. "Mel, get out of there now. I'm soon late for work" sa han irriterat. "Chill a little, okey? I'm ready now" sa jag när jag öppade badrumsdörren. Han lipade åt mig och gick sen in. Jag fortsatte till mitt rum för att sätta på mig kläder och infarande kommer Alison. "Are you excited or what?" frågade hon entusiastiskt. Hon satte sig på min säng och höll på mitt hår. Vi är nästintill identiska. Men vi har en grej som skiljer oss åt och det är leverfläcken som hon har vid kinden. Fast nu ser man nog ännu större skillnad på vem som är vem, jag är brunett och hon är blond. "Well, it's just back to basic, right? Same school, same friends, same everything" sa jag medan jag satte på mig en gullig byxdress. Tittade mig själv i spegeln och såg hur Ali himlade med ögonen. "What?" frågade jag och tog upp min mobil för att se ifall jag fått några sms. Men ingenting fanns där, vilket var konstigt med tanke på att jag knappt sett Nathan på hela lovet. "Nothing. But seriously, back to basic? This is our last year sis! You must be hyped." sa Ali glatt och reste sig upp. "We have to go now. It's soon eight."

Jag tog min väska och jacka och sen gick vi tillsammans till skolan.

 

Idag börjar vi sista året. Sen är det graduation, och jag vet redan vad jag vill göra. Jag vill söka till en dansskola i London. Det är min stora passion. Dans. Jag har redan börjat titta lite på olika dansskolor faktiskt.

"What are you thinking about? Nate or maybe someone else?" fnittrade Ali och vrickade på ögonbrynen.

"Oh, aren't you funny! I'm not thinking about anything special really." sa jag lugnt när vi gick in i skolan mot våra skåp. "Haha, really? Then you're just deaf I guess?" skrattade Ali och öppnade sitt skåp och la in sina grejer.

"Deaf?" sa jag och tittade undrande på henne. Hon vände sig mot mig och log lite retsamt. "Yeah well, if you aren't deaf you would have heard how people have greeted you all the way to school.." sa Ali och ryckte på axlarna. Ojdå. Det hade jag verkligen inte märkt eller tänkt på. Ali verkade inte tänka mer på det för hon såg sina tre bästavänner, Cara, Adriana och Mila närma sig och sa hejdå till mig och hakade på dom. Jag däremot hade varken sett någon utav mina vänner.

 

"OMG! Your hair! You look so different. Almost like another person" skrek Haley när hon såg mig. Lite awkward var det då alla redan satt i klassrummet och där kommer jag. Alla blickar riktas mot mig. Både Haley och Nicole springer fram för att krama mig. Mina bästavänner, som jag saknat dom. "Wow. You really fit in dark hair. You look older" sa Nicole och beundrade mitt hår. Mr Crawford, vår mentor, harklade sig och lät väldigt irriterad när han sa våra namn. "Miss Jackson, Miss Anderson and Miss Styles. You have all day to talk to eachother, but now you have to take a seat. Vi fnittrade lite och utbytte blickar innan vi gick och satte oss.

 

Lektionen var inte alls lång. Bara en genomgång om vad som skulle hända det kommande året. Därefter fick vi sluta. Jag och tjejerna gick till vårt standard café som heter Oh My God. Sjukt gott kaffe där. Vi satt där och snackade en massa eftersom vi haft fullt upp hela sommaren. Vi var tvungna för en catch up.

"So.. how is things with Nate?" frågade Nicole och gav mig en undrade blick. "Did I get in to that football school he wanted?" fortsatte hon och tittade nyfiket på mig medan hon åt en bit av sin kladdkaka. "Yes he did! And I'm so proud of him." sa jag och log värmande mot tjejerna. "Wow. He is going to be something big." sa Haley och drömde sig bort. Jag slog till henne lite lätt på armen. "Haha Hales, he is going to become a famous football player, not something big." sa jag och skrattade. Nicole skrattade lite också och Haley gav oss båda en sur blick. "So? A famous football player is something big too." sa hon och himlade med ögonen. "Whatever.. What have you've been up to all summer then?" frågade jag och tittade på Haley. Hon ryckte lite lätt på axlarna. "Not much really." sa hon och tog en klunk av sitt kaffe innan hon fortsatte. "Me, dad och Elliot went to our house in Barcelona for a month". Elliot är hennes lillebror, han är lika gammal som Sam och dom är även som vi bästavänner. "I'm so jealous of you. I've only been in Bradford, except for that one week I flew to Paris with my mom" sa Nicole och suckade. Haley log värmande mot Nicole och mig. "You guys should've come with me. I met the most amazing guy there." sa hon drömmande. Vänta va? Har Haley träffat någon? Och hållt det hemligt tills nu? Jag kollade på Nicole för att se vad hon tyckte. Men hon satt och stirra på Haley. "Hales! Why haven't you said anything?" frågade Nicole lite för högt. För folk började vända på sina huvuden och titta åt vårt håll. "Sorry" sa Nicole ursäktande. "Well, I thought it was just a summerfling. Until I met him the other day outside walmart." sa Haley och log. "Sorry guys, for not telling you about him. But I really thought that I wouldn't see him again." fortsatte Haley och tittade på oss. "It's okey Hales." sa jag och nickade menande mot henne. "What's his name?" frågade Nicole nyfiket. "Adam, his name is Adam." sa Haley och log hjärtligt mot oss.

Vi satt och pratade ett tag till innan vi skiljdes åt. Adam, som han hette, bodde tydligen också här i Bradford. Dom skulle träffas redan samma kväll och jag kunde inte vara gladare för Haleys skull. Efter alla douchebags som hon dejtat så lät denna Adam som en riktigt bra kille.

 

Klockan 18 satt hela familjen samlad vid middagsbordet och åt. Alla babblade i munnen på varandra. Mest min lillebror Sam. Han har precis börjat ettan och tycker att det är sjukt roligt. Jag vill också vara så liten igen. Jag beundrar honom, min lillebror. Han är så mogen för sin ålder och kan så mycket om allt redan nu. Klockan 21 låg jag i min säng och lyssnade på musik när någon knackade på min dörr. Jag stängde av musiken och gick för att öppna. Jag vart helt svag. Där stog han. Min Nate. Lika snygg som vanligt, om inte snyggare."Hey beautiful." Viskade han i mitt öra när han kramade om mig i ett hårt grepp och gav mig en kyss. Han stängde dörren bakom sig och vi la oss i sängen och fortsatte att kyssas passionerat. Det märktes att vi hade längtat efter varann. Helt plötsligt låg vi i min säng nakna och andfådda. "You're amazing." sa jag och kysste honom lätt på munnen. "You too. Wow. I've really missed you. How was school today?" sa han och tittade på mig.

"It was okey. We didn't do much" sa jag och log mot honom. "How was your day then?"
"It was really fun! This is what I'm aimed to do." sa han lyckligt. Jag blir så glad när han ser så lycklig ut. "I'm so happy for you" sa jag och menade det verkligen. Han kysste mig. "I know". Han höll om mig och jag kände hans andetag mot min nacke. Min Nathan, som varit min enda sen första dagen i skolan. Han är ett år äldre, därför går han inte kvar. Jag är så lycklig som har honom. Hos honom känner jag mig trygg. Den natten somnade jag i hans famn. Det var en vecka innan allt rasade samman. Men just i den stunden, låg jag där helt ovetandes om vad som skulle hända...