Mrs. Nick Jonas

En vecka hade nu gått sen skolan börjat. Allt flöt på som vanligt. "What are you guys doing after school today?" frågade Nicole mig och Haley under matte lektionen. "I'm just going to Nathan's place" svarade jag och skrev ett tal i matteboken. "I'm meeting Adam after school and then we are going to my place to just chill" sa Haley nonchalant. Jag tittade upp och fick en blick av Nicole. "Okey, seriously Hales. Are you two, like together now or what?" frågade Nicole och gav Haley en allvarlig blick. Haley börja fnittra och kunde inte hålla sig. "Yes we are". Hon gav oss ett lyckligt leende. "And I couldn't be happier!". "Wow Hales. I'm so happy for you. Congratulations!" viskade jag så att inte Mrs Benett skulle höra mig. Hon hade nämligen redan gett oss ett par arga blickar.

 

Efter skolan gick jag raka vägen hem till Nathan. Jag lyssnar alltid på musik när jag är eller går själv så därför var det inte alls konstigt att jag inte hörde när någon ropade mitt namn. Det var inte förrän någon röck tag i mig bakifrån som jag reagerade. Vilket var otroligt läskigt och obehagligt. Jag skrek till. "Sorry, it's just me, Zayn" sa rösten och gick fram för att visa sitt ansikte. Jag stirrade chockat på honom. "You can't do that! I was really scared you know!" muttrade jag irriterat. "Yeah, sorry about that. But I did shout your name a few times" sa han och tittade på mig med ett flin. Eftersom vi båda stannat upp så tog jag steget och började gå igen. "So how are you? Haven't seen you since Adams party" sa Zayn och tittade på mig. "I'm fine. But school sucks though" sa jag i ett försök om att vara rolig. Han log mot mig. "How are you?" frågade jag sen med ett leende. Zayn funderade ett tag innan han sa "I'm okey I guess.. but I would be much better if I could buy you some ice cream" sa han med en blinkning. Jag skrattade lite generat. "C'mon Mel. It will be fun and yummy" sa Zayn med ett retsamt leende. Jag log mot honom. Han var så jäkla charmig och oerhört snygg. Men jag kunde väl bara inte? Jag har Nathan. Jag skulle precis berätta om Nathan för Zayn. Men istället sa jag "Sure, it will be fun". Zayns leende var gudomligt. Jag skulle kunna titta på honom i timmar.

 

"Oh shoot! I have to go now. Ehm, have some things to do.." sa Zayn ursäktande efter att ha kollat sin mobil. "Oh it's fine. I have to go too anyway" sa jag när jag reste mig upp. Tog upp telefonen 3 missade samtal från Nathan. Fan han undrar säkert var jag är. Efter att ha bytt nr med Zayn och en snabb kram gick jag med raska steg till Nathan. "Where have you been?" frågade han oroligt. "I've been worried sick". Jag kysste honom lätt på munnen. "I was just at school a little bit longer with Nicole. She needed some help with a english project" sa jag och tog av mig min jacka. "You really are amazing" sa Nathan och tog min hand. Klockan var bara fyra så vi gick upp till hans rum och satte på en film. 18:32, det är då hela min värld stannar. "Hello?" svarade jag i mobilen. "Mel?" snyftade Alison. Jag blev genast orolig. "I-I-I don't know.. much, b-but mom, dad a-a-and S-sam has.. been i-i-in a car... accident" stammade hom fram mellan sina snyftningar. Nej. Det kan inte vara sant. Jag satt chockad. Höll mobilen mot örat, innan den gled ur min hand. Jag hörde att Nathan pratade nu. Men om vad vet jag inte. Jag var i chock. Jag kunde inte ens tänka. "Babe, we must go to the hospital. Max and Alison are on their way there now." sa Nathan så lugnt som möjligt, men jag hörde på hans röst att han också var rädd. Han tog mina händer och drog mig upp. Jag försökte att gå, men mina ben klarade knappt av min egna vikt. Nathan bar mig hela vägen till bilen.

 

"Have you heard anything?" frågade Nathan Max när vi kommit till sjukhuset. Jag sprang rakt mot Alison och kramade om henne hårt och vi båda grät. "This can't be happening" stammade jag fram mellan tårarna. Max och Nathan kom fram till oss och vi gick för att sätta oss i sofforna. Vi satt där i vad som kändes som flera timmar. Men tillslut kom doktorn fram. "Are you the Anderson family?" frågade han. Jag nickade bara till svar. Men han såg inte det. "Yes we are" sa Max med en röst jag aldrig hört förut. Han var nära på att bryta ihop. "I'm so sorry. There was nothing we could do. Your mom and dad died at the crime scene, but your littlebrother, he fought, he fought until the very end." fortsatte doktorn med en ledsam röst och min. Jag hörde hur Alison började skrika och gråta hysteriskt. Såg hur Max sprang fram till henne och höll om henne medans hans tårar rann ner för kinden. Jag satt helt chockad. Sen blev allt svart.

 

Jag vaknade igen av att jag låg hemma i min säng. Hela min kudde var genomblöt. Jag hörde röster nerifrån vardagsrummet och gick ner dit. Där satt Alison, Max och Nathan. "Where's mom, dad and Sam?" frågade jag dom. Dom gav mig oroliga blickar och Alison kunde inte hålla sig. Hon började gråta igen. "You were there! You know" skrek hon mellan tårarna. Då gick det upp för mig. Det var ingen dröm. Det var inte på låtsas. Dom var faktiskt döda. Dom fanns inte längre. Mina tårar började rinna ner för kinden igen. "I-I can't do this.. to much pain" grät jag. Nathan kom fram till mig och höll om mig hårt och länge. Han sa ingenting. Vilket han inte behövde göra heller.

 

Varken jag eller Ali gick till skolan dagen efter. Inte heller dagen efter det. Vi gick inte till skolan på över två veckor. Max däremot åkte till jobbet varje dag för vår skull. Så att vi fick mat på bordet. Jag orkade inte träffa Nicole, Haley eller Nathan. Skickade ett sms då och då. Men orkade inte mer än så. Zayn hade smsat mig också. Han visste ju inget. Och jag skrev ingenting om det till honom heller.