Mrs. Nick Jonas

Ett sms eller ett samtal ifrån dig och jag är borta. Långt borta i kärleken. Jag bara drömmer mig bort och längtar när ditt namn dyker upp på displayen. Varför är det så? Varför har jag inte släppt dig? Varför kan jag inte glömma? Du kommer aldrig att förändras, men vad spelar de för jävla roll. Om det inte kan bli vi nångång. För så är det ju. Det kommer aldrig att kunna bli vi. Jag vet att jag alltid kommer att blicka tillbaks och tänka på dig, tänka på vad som skulle hänt ifall det skulle bli du och jag. Du var och kommer alltid att vara en stor del av mig och även fast jag vill neka det hur mycket som helst så kommer du alltid att ha mitt hjärta i din hand. Jag har haft andra efter dig, som jag verkligen tyckt om och som behandlade mig bättre än vad du någonsin gjort. Jag som trott att jag kommit över dig och äntligen hittat en fin kille, så dyker ändå du upp i mitt huvud. Jag jämför varenda kille jag träffar med dig. Varför är det så? Varför dras jag till douchebags? Jag vill ju inte det egentligen. Fast ändå måste jag vilja det. Eftersom jag har struntat och dumpat alla andra killar som inte är som du. Jag är så trött på det. Jag orkar inte det längre. Jag vet att jag sagt att jag bara vill vara vän med dig och att jag har stängt av alla mina känslor. Men varför känns det som jag vill mer, i mitt hjärta? Varför ligger jag och hoppas på att du ska ringa mig och säga att du saknar mig hela tiden? Varför vill jag att du ska hålla om mig och pussa mig på pannan? Fanfanfan! Jag intalar mig själv att jag inte vill något utan bara vara din vän. Säger till alla mina vänner att det inte finns något mellan oss, att vi bara ska vara vänner. Men allt det är ju bara bullshit. Jag kommer alltid att vilja mer. Jag kommer nog alltid att vara svag för dig och det är det jag är rädd för.

Vad är vi för något? Vänner, vänner med förmåner eller mer än så? Jag vet inte. Det kommer alltid att finnas någonting mellan oss. Men det behöver inte betyda att vi måste vara tillsammans. För jag tror att jag bara vill vara din vän. Inatt pratade vi en hel del om allting. Du låg och höll om mig och sa att du saknat det här, att du saknat mig, att du mådde skit bra av att ligga där brevid mig, att jag var din weed, att du behöver mig. Lite läskigt att du sa det där om weed. Men jag förstår hur du menar. Du sa att allt kändes så bra och att du hoppades att det skulle bli något mer mellan oss. Lite för tidigt att säga det kanske. Men jag tror jag bara vill vara din vän faktiskt. Vill inte bli så sårad och ledsen som jag blev sist du drog och det sa jag till dig. Ditt svar var ju att du aldrig skulle såra mig igen. Men words will be just words till you bring them to life.

 

Skulle det ens funka mellan oss? Vi är så jävla olika. Vi gillar inte samma slags musik, vi umgås i helt olika kretsar, du höll på med weed fast det gör dina vänner fortfarande, mina har typ inte ens provat, vi gillar inte samma slags filmer, du är pappa, du bor i Täby, jag i Järfälla.

 

Jag är inte redo att agera mamma till ett barn som inte ens är mitt än. Alltså det känns ju jätte konstigt om jag skulle göra det.

Varför? Det undrar jag hela tiden. Varför träffade jag dig igen? Jag vet ju själv hur det hela kommer att sluta. I tårar. Visserligen behöver det inte alls göra det. Men det är så det känns just nu. Varför kommer en del av mig att alltid vara kär i dig? För jag vet att det är så. Hur mycket jag än vill och även fast jag kanske träffar någon annan i framtiden som jag blir kär i och älskar så kommer jag ändå vara kär i dig också. För så har det alltid varit, enda sen vi träffades år 2006. Jag vet inte vad det är du gör som gör så att jag helt enkelt inte kan glömma dig. För nästan två år sen sa du att du inte ville ha något förhållande och krossade mitt hjärta. Du trodde jag hatade dig för det. Men jag skulle aldrig kunna hata dig, hur mycket jag än vill. Allt är komplicerat nu. Du är pappa nu. Så det kommer inte funka för oss. Igår när vi låg i sängen och pratade om allt det där förflutna. Jag ville veta varför du gjorde som du gjorde. Du sa att du hade massa problem och att flickvän inte var något du kunde ha just då och du hatade att du sårade mig. Jag berättade om hur kär jag var och att jag tillochmed älskade dig. Det gjorde jag. Tror jag iallafall. Jag kommer kanske aldrig att glömma det där, men jag har förlåtit dig, och det är det viktigaste. För jag mår bra när jag är med dig. Men jag tänker inte bli kär. För jag vet att jag inte kommer att klara av samma sak igen. Åh, vet inte ens varför jag sitter och skriver en till jävla text om dig. Har liksom hur många som helst nu.

Forever will forever be ours, even if we try to forget

 

 

Alla säger att när det förflutna ringer så ska man inte svara. Den har ju ändå ingenting nytt att säga. Men när mitt förflutna skrev till mig blev jag nyfiken samtidigt som jag undrade vad fan han ville nu, efter ca två år. Jag pendlade mellan att svara och att inte svara. Jag valde tillslut att svara. Se vad han ville liksom. Jag menar, han betydde ju faktiskt mycket för mig en gång i tiden och har ändå "känt" honom sen 2006 (om man nu kan säga att vi känner varandra). Han kommer alltid vara en del av mig, och jag ångrar verkligen inte det vi hade. För 1 år och 8 månader sen sågs vi för sista gången. Vi pratade lite efter det, men sen slutade vi helt. Du ville inte samma sak som jag. Jag blev helt förstörd. Låg och grät i två dagar. Hade ingen ork att göra någonting. Pga dig vågar jag inte släppa in någon kille i mitt liv längre, jag litar inte på någon. Men jag var verkligen kär i dig, det tänker jag inte förneka. Det tog ett tag att komma över dig men jag gjorde det tillsist. Träffade andra killar, men ingen va som du. Sen för ett år sen ringde du mig, bara helt random. Men jag svarade inte. Tusen frågor ploppade upp i mitt huvud. Efter några dagar ringde du mig igen och då valde jag att svara. Vi låg och pratade i säkert 40 minuter. Du ville träffa mig. Men efter den natten pratade vi inte mer förrän igår, då du skrev till mig och frågade ifall allt var bra. Ännu en gång skrev du att vi borde ses eftersom det var så längesen. Ja, det vore såklart kul att ses igen. Men det kanske blir jobbigt på samma gång. Jag hade så starka känslor för dig och det sista jag ville var att du skulle komma och riva upp såren igen. Jag vet att vi aldrig blev tillsammans, men det var nästan så iallafall. Men du var inte redo för det då du kommit ut ur ett förhållande några månader tidigare. Det kunde jag förstå. Men det jag inte förstod var att du typ 1-2 månader tidigare frågat ifall vi var tillsammans, men då hade jag sagt nej, att det var för tidigt. Sedan helt plötsligt säger du att du inte alls är redo för ett förhållande. Aja, det var ditt val. Always forgive but never forget. Det har jag gjort. Jag har förlåtit dig, men inte glömt. Ibland vill jag bara spola tillbaks tiden till då vi "bodde" i Thailand. Då var allt så enkelt. Vi båda var unga och dumma. Två små 14 åringar som inte ens visste vad kärlek var. Jag saknar dig, och jag saknar det vi hade.