Maybe In Another Life
Det kom som en chock fast ändå inte. Vi skriver alltid till varandra när vi fyller år. Så varför skulle du inte göra det denna gång? Kanske för att jag sårat dig två gånger för mycket. Jag trodde du hatade mig. Men du är och kommer alltid vara svag för mig. Det sa du igår. Jag kan inte förstå hur en så underbar och fin kille som du kan säga så till mig. Jag som sårat dig två gånger och ändå vill du vara med mig. Jag är din första kärlek även fast vi aldrig riktigt blev tillsammans så var vi typ tillsammans. "Jag har aldrig känt så som jag kände för dig för någon annan förut". När du skrev det så visste jag inte vad jag skulle göra. Jag blev glad men ledsen på samma gång. Jag ville aldrig såra dig. Men jag följde mitt hjärta bara och mitt hjärta sa nej. Jag vill vara din vän och kunna umgås med dig, men du tror att det blir svårt. Vi ska träffas snart igen och jag hoppas verkligen inte det blir jobbigt och att du kommer ta upp allt gammalt igen. Jag vill att vi ska vara vänner. Om inte det går, ja så går det inte. Jag vet att jag inte kommer bli kär i dig igen även fast jag gärna skulle vilja. Du är den mest trogna killen jag känner, du skulle aldrig kunna såra någon eller ens vara otrogen. Fast när vi höll på så trodde jag såklart att du skulle såra mig, vara otrogen och ja jag vet inte vad. Så jag litade inte alls på dig och det måste man göra. Du förstog aldrig varför jag inte gjorde det. Men så var det. Nu får vi se ifall vi kan börja om från början som vänner. Annars är det väl slutet för oss.
