Mrs. Nick Jonas

Ett sms eller ett samtal ifrån dig och jag är borta. Långt borta i kärleken. Jag bara drömmer mig bort och längtar när ditt namn dyker upp på displayen. Varför är det så? Varför har jag inte släppt dig? Varför kan jag inte glömma? Du kommer aldrig att förändras, men vad spelar de för jävla roll. Om det inte kan bli vi nångång. För så är det ju. Det kommer aldrig att kunna bli vi. Jag vet att jag alltid kommer att blicka tillbaks och tänka på dig, tänka på vad som skulle hänt ifall det skulle bli du och jag. Du var och kommer alltid att vara en stor del av mig och även fast jag vill neka det hur mycket som helst så kommer du alltid att ha mitt hjärta i din hand. Jag har haft andra efter dig, som jag verkligen tyckt om och som behandlade mig bättre än vad du någonsin gjort. Jag som trott att jag kommit över dig och äntligen hittat en fin kille, så dyker ändå du upp i mitt huvud. Jag jämför varenda kille jag träffar med dig. Varför är det så? Varför dras jag till douchebags? Jag vill ju inte det egentligen. Fast ändå måste jag vilja det. Eftersom jag har struntat och dumpat alla andra killar som inte är som du. Jag är så trött på det. Jag orkar inte det längre. Jag vet att jag sagt att jag bara vill vara vän med dig och att jag har stängt av alla mina känslor. Men varför känns det som jag vill mer, i mitt hjärta? Varför ligger jag och hoppas på att du ska ringa mig och säga att du saknar mig hela tiden? Varför vill jag att du ska hålla om mig och pussa mig på pannan? Fanfanfan! Jag intalar mig själv att jag inte vill något utan bara vara din vän. Säger till alla mina vänner att det inte finns något mellan oss, att vi bara ska vara vänner. Men allt det är ju bara bullshit. Jag kommer alltid att vilja mer. Jag kommer nog alltid att vara svag för dig och det är det jag är rädd för.