Mrs. Nick Jonas

Jag vet inte vad det var. Men det var någonting speciellt med hon. Med Melanie. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. "What are you thinking about?" frågade Harry med ett flin. Niall, Liam och Louis kollade frågande på mig dom också. Jag ryckte på axlarna. "Nothing, really." svarade jag. Killarna gav varandra blickar och skrattade. "What?" frågade jag surt. Jag kollade först på Harry och sedan på de andra tre. "It's that girl, huh?" konstaterade Liam med ett belåtet flin. Först gav jag honom en arg blick som sedan mjuknade till ett flin. "Maybe" sa jag nonchalant och satte mig upp i soffan. "Well, have you told her yet?" frågade Niall med sin irländska stämma. Jag hade ju inte berättat för henne än. Om mina fyra bästavänner, eller om One Direction överhuvudtaget. Hon vet inte ens vilka vi är och det är det jag gillar med henne. Hon ser mig för mig, inte för någon bortskämd kändis kille. Jag tittade på Niall och skakade sedan på huvudet. "Not yet". 

 

MELANIE

"Hey Mel. I really have to talk to you. Can we meet after you finish school? XO Nate" stod det i smset jag precis fått från Nate. Jag vet att jag ignorerat honom totalt dom senaste veckorna. Jag visade Haley och Nicole smset och dom båda tyckte att jag lika gärna borde träffa honom och prata ut. För på den senaste tiden har jag känt att jag inte längre är kär i honom. Och imorgon skulle jag träffa Zayn. Det pirrar i kroppen när jag tänker på honom och hans fina ansikte. Jag tryckte på svara knappen. "Hey! Yeah okey, sure we can meet. I finish at two. Pick me up? XO Mel". Det kommer visserligen inte vara lätt att berätta för honom hur jag känner och jag vet inte hur han ens kommer att reagera. Men jag hoppas vi kan fortsätta vara vänner iallafall. "So are you meeting up with Nate today?" frågade Ali mig när vi slutat skolan. "Yeah. He is on his way here actually" sa jag medans vi gick. Ali nickade. "Well, say hi to Nate from me. And I guess I'll see you ate home later then" sa Ali med ett leende innan hon gick mot bussen. Två minuter senare hör jag en bil tuta. Jag kollar dit och ser Nate sitta där inne. Jag går mot bilen och öppnar passagerar dörren. "Hey" säger han och kysser mig lite stelt på kinden. Vi åkte till ett fik i närheten. Jag beställde en chai latte och en kladdkaka medan han beställde svart starkt kaffe och en kanelbulle. "So..." började Nate när vi satt oss ner vid bordet. Jag tittade frågande på honom. Väntade på att han skulle fortsätta. "How are you?" sa han tillslut. Vad skulle jag svara? "I'm okey. I juste take one day at a time" sa jag och tog en bit utav kladdkakan. Han nickade och skruvade på sig lite besvärligt. Det såg ut som han hade något att säga men att han inte visste hur han skulle berätta det.

 

Där satt hon. Mitt framför mig. Tjejen jag föll för första gången jag såg henne. Tjejen jag trodde jag skulle gifta mig med. Men nu är jag inte lika säker längre. Speciellt inte när jag ska berätta för henne om mitt misstag. Hur skulle hon ta det? Skulle hon kasta sin kaffe på mig? Skulle hon slå mig, skrika på mig? Man vet aldrig med Melanie, men å andra sidan är hon ingen som gillar uppmärksamhet. Så jag tror hon håller ilskan inne istället. När jag tittade upp märkte jag hur hon iakttagit mig medan jag suttit och funderat. Hon rynkade på pannan och tog en klunk av kaffet. Sen tittade hon nyfiket på mig. Hon är så fin. "There is something I have to tell you. And I'm not proud of it. I regret it everyday, and I feel like shit" började jag och tittade ner i bordet innan jag tittade henne i ögonen. Hon fortsatte att se mig i ögonen. "What? What have you done?" frågade hon osäkert, men hon verkade inte arg. Än. Jag tog ett djupt andetag innan jag berättade allt för henne. Om hur ensam jag känt mig, om festen, om tjejen, om allt. Då och då kollade jag osäkert upp på Melanie för att se hur hon tog åt det. Hon satt och lyssna och nickade lite ibland, men såg ändå sårad ut. "I just wanted you to know. Because I feel like a fucking asshole, and I can't even believe that I did that to you. You deserve so much better Mel" sa jag som avslut och tittade henne i ögonen. Hennes ögon var blanka. Men inga tårar hade fallit än. "I-I don't really know what to say" började hon. Hon skakade på huvudet. "I mean... you cheated on me" sa hon och såg mig besviket i ögonen. "But I can't blame you. It was my fault" sa hon ledsamt. Jag tog hennes händer och höll dom hårt. "Don't say that. It wasn't your fault at all. It was all me" sa jag och skakade på huvudet. "I just wish I could rewind back to that night, and change it all. Because I would have done different" fortsatte jag och kysste hennes händer. Hon drog undan dom och såg på mig med sina fina ögon och strök mig lätt på kinden. "You don't know that Nate. Maybe this was for the best. Because now it isn't as hard for me to say that I don't love you anymore". När hon sa sådär brast det för mig. Tårarna rann ner för kinden och verkade aldrig ta slut. Jag reste mig upp och gick raka vägen till bilen. Men jag körde inte iväg. Jag satt där och grät som ett litet barn. Jag hörde hur någon öppnade passagerar dörren. Jag visste att det var Melanie, så lät mitt huvud ligga kvar på ratten och lät tårarna rinna. "I'm so sorry Nate" sa hon och strök mig lätt på ryggen. Jag torkade mina tårar och tittade sen på henne. "It's my fault" sa han sorgset. Jag log sorgset mot honom. "It's not your fault. It's been in the air lately. We have grown apart from eachother" sa hon och lutade sig mot min axel. Kanske hade hon rätt. Kanske hade vi vuxit ifrån varandra. Men att vi stannat kvar för att vi var för rädda att vara ensamma. Vi var varandras trygghet. Hon var mitt livs kärlek. "I will always love you, but not like that" sa hon och kysste mig lätt på kinden. "I will always love you too. You will always be my special one" sa jag och försökte att inte gråta mer. Var en man nu förfan! "You will always have my heart, you know that" sa jag och tittade ner. "I know" sa Mel och jag kände att hon log. Vi satt i bilen och pratade om allt möjligt ett bra tag innan jag skjutsade hem henne. Det kändes bra att ha berättat om Cherrie, men det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat av att det var slut mellan mig och Melanie nu. Hon var inte längre min. Det svider så in i helvete.

 

 

Det gjorde riktigt ont i hjärtat av att veta att Nathan faktiskt varit otrogen mot mig. Men jag är ändå glad över att han valde att berätta det. Det gjorde det mycket lättare för mig att göra slut med honom. "How did it go?" frågade Ali mig när jag kom hem. Hon är så jäkla nyfiken av sig! "It's over" sa jag och ryckte på axlarna. Hon stirrade på mig med stora ögon och öppen mun. "WHAT?" skrek hon. "Jisses! You don't need to shout, when I'm standing in front of you" fräste jag surt och höll för mina öron. Ali himlade med sina ögon. "Sorry sis. But really. What? Is it over between you and Nate? That's terrible" sa hon och skakade på huvudet i flera sekunder. "That's life. We weren't meant to be" sa jag och gick upp till mitt rum. Jag hörde Ali fortsätta prata med sig själv där nere och ställa frågor som varför och vi var det perfekta paret. Jag tog av mig mina kläder och la mig i sängen och tog upp mobilen för att skriva till Zayn. Jag var ju tvungen att berätta om Nate. "Hey Zayn. There's something you need to know, and I haven't been truly honest with you. So here it goes. I've had a boyfriend for over three years. I know I should've told you about him when we first met. But I just didn't know how. You and I clicked so well, and I really like you. You're so easy to be with. Anyway, I ended things with my boyfriend today. So now he is my ex. Yeah, well sorry again for not telling you about him and I understand if you never want to speak to me again. /Mel". Jag var rädd för vad Zayn skulle svara. Jag låg och vänta länge på ett sms från honom, som aldrig kom. När det gått en timme gav jag upp och somna istället.

 

 

Klockan var nästan ett på natten och vi hade precis blivit klara i studion. "See you later guys" ropade jag till killarna och satte mig sen i bilen för att köra hem. Väl hemma tog upp min mobil ur fickan och såg att jag fått sms ifrån Melanie för ungefär tre timmar sen. Jag öppnade meddelandet och började läsa. Jag vart förvånad över att hon haft pojkvän, eftersom hon inte hade nämnt honom då vi träffats. Men jag vart lättad och glad över att dom gjort slut. För nu kanske jag har en chans hos henne. Och hur kunde hon ens tänka tanken på att jag aldrig mer skulle vilja prata med henne? Bara för att hon inte nämnt hennes ex pojkvän... Jag har ju också en hemlighet jag måste berätta för henne snart. Men jag vill säga det face to face. "Hey Mel! Wow.. that was a shocker. I thought you were single, because Adam said something like that at the party.. or maybe I just got it wrong. Well nevermind! I just hope you didn't end it because of me.. I like you too, a lot! And I really can't believe that you would even think that of me. Of course I want to talk to you again! XO Zayn". Jag kan fortfarande inte förstå hur hon kunnat tro att jag aldrig mer skulle vilja prata med henne! Jag tryckte på skicka och la sen mobilen på nattduksbordet innan jag somnade gott i min säng. Denna natt var nog den allra första natten jag drömde om Melanie.

"Ali, Mel. You can't do this to you anymore. You have to go to school again" sa Max en kväll när vi satt vid middagsbordet. Det hade gått tre veckor sen bilolyckan. Tre veckor sen mina föräldrar och lillebror dött. Mel satt och petade i sin mat. Hon hade gått ner 10 kg. Jag tittade på Max "I know. But it feels so empty" sa jag sorgset. "It's much emptier at home. At school you'll have your friends" sa Max och försökte le. Jag försökte le tillbaks. Men det var svårt. "I don't think that I'll ever go to school again" sa Mel och tittade på både mig och Max. "I can't" fortsatte hon och tog en klunk utav vattnet. Jag förstog henne, det gjorde jag verkligen. Det kändes som hela min värld var sönder rasad. Men jag ville gå vidare, för mamma, pappa och Sammy. "I know how you feel Mel. Believe me.. I don't want to go to school either. But.. But we have to do this for mom, dad and Sammy. They would want us to" sa jag och tog hennes hand över bordet. Hon tittade upp på mig och jag såg att hennes ögon var blanka, men hon tog tag i min hand och log lite försiktigt. Max log mot mig över andra sidan bordet och viskade ett tack.

 

"Man, I have told you. You should fucking dump her" sa Gary när vi stog i omklädningsrummet för att byta om. Tre veckor hade gått sen Melanies föräldrar och lillebror gått bort och jag förstår att hon behöver sin tid. Men vi hade varke setts eller snackat på tre veckor. Så förra veckan när jag, Gary, Mark och Seth var på fest råkade jag följa med en brud hem. Jag var full och saknade närhet, så blev det som det blev. Jag mår skit för det och Gary vill att jag ska göra slut med Melanie nu pga det. "But maybe she'll never find out" försökte jag och kom på mig själv med hur jävla dum i huvudet jag faktiskt lät. Gary kollade argt på mig. "Nah! You have to dump her, or tell her." sa han och vände sig om för att låsa sitt skåp. "You know I'm right bro. So just be a man and do the right thing" sa Gary innan han gick ut. Jag tänkte på vad han sagt. Jag kanske skulle berätta. Hon kanske skulle förstå varför jag gjort som jag gjort? Fast och andra sidan så skulle jag aldrig förlåta henne ifall hon gjort så mot mig. Fan! Vad fan ska jag göra? Jag älskar ju henne.

 

 

Klockan var nästan tio på kvällen. Det var tisdagkväll. Imorgon skulle jag och Ali till skolan för första gången på tre veckor. Egentligen vill jag ju inte alls gå. Men när Ali sa att det var det mamma, pappa och Sammy skulle vilja så måste jag göra det. För deras skull. Jag orkar bara inte med alla frågor och alla blickar. Min mobil plingade till. På displayen stod det "Zayn". Jag log för mig själv. Vi har snackat i tre veckor nu. Jag har även berättat om bilolyckan för honom nu. Det känns skönt på något sätt, att han finns där. Jag öppnade smset och läste. "Hey Mel. I really hope you're doing okey. Well, ofc you are! You're a strong girl. Anyways, it was a long time since we saw eachother now and I truly understand if you don't want to see me. But I do hope you want to. So just text me if you want to meet up one day! I'll wait. Zayn". Åh, han är ju för underbar. Jag låg i min säng med ett leende på läpparna. Ett leende som bara dyker upp när han smsar mig. Jag tryckte på svara och började knappa in. "Hey Zayn! Thank you so much, I'm doing just fine really. I'll actually be going to school tomorrow. Kinda weird. But I need to. Haha, you make me smile even when I'm sad. Of course I want to see you again. Maybe on friday?". Jag läste igenom vad jag skrivit och tryckte sedan på skicka. Sekunden efter kom jag på mig själv att vad fan var det jag precis gjorde? Jag har för fan en pojkvän och nu ska jag träffa Zayn helt plötsligt. Jag måste berätta för Zayn om Nathan. Mobilen plingade till igen. "Glad you're feeling fine. Wow, really? I'm proud of you for taking that step. Well that's my job. To make you smile ;) friday sounds perfect to me. Talk to you tomorrow. Sleep tight and goodluck tomorrow. XO Zayn". Det kändes så fel men på något sätt ändå så jävla underbart rätt. Jag är väl inte otrogen för att jag smsar med en kille? Jag skakade på huvudet och tänkte för mig själv att nej fan, det är jag inte. La mobilen på nattduksbordet och somnade. Den natten var första gången jag drömde om Zayn.

"Whatever they say or do, just ignore it. Okey?" sa jag till Mel den varma onsdagsmorgonen vi gick mot skolan. Mel nickade till svars och vi fortsatte att gå under tystnad. Väl framme vid skolan kände jag redan hur blickarna brände och hur allt viskande började. Jag tittade osäkert på Mel för att se ifall hon var okej. Men hon verkade ha annat i tankarna vilket kanske var lika bra. "Aliii" hörde jag någon skrika. Jag vände mig om och såg Cara komma fram mot mig. Vi kramade varandra länge. "How are you?" frågade hon tillslut och tittade oroligt på mig. Jag ryckte på axlarna. "I'm okey I guess. It's really hard, but I'll survive" svarade jag och log lite mot henne för att verkligen visa att jag var okej. Hon log mot mig. "I really missed you Ali. It's been empty without you" sa hon medan vi gick i korridoren. "I missed you too" sa jag.

 

Viskandet var värst. Blickarna kunde jag ignorera men allt viskande gjorde så ont. För jag visste ju. Jag visste att det var MIG dom viskade om. Min familj. "Hey Mel" sa Haley när hon kom fram till mig. Hon log osäkert och tittade på mig. "Hey Hales" sa jag dystert. Jag orkade inte ens låtsas att vara glad. "Come here" sa hon och tog sina armar runt om mig och höll om mig. Då gick det inte längre. Då kom tårarna. "It's okey, Mel." sa Haley lugnande och strök mig lätt på ryggen. "No, it's not" snyftade jag. "They are dead Hales. Dead" snyftade jag och tittade henne i ögonen. Hon sa ingenting. Hon tittade på mig och förstog. Vi gick till toaletterna så att jag kunde tvätta ansiktet. Jag tittade mig i spegeln och kände att jag såg okej ut. Påvägen till klassrummet mötte vi Nicole. "Omg hey Melanie" sa hon när vi närmade oss henne. Hon gav mig en lång och varm kram. "How ar..." mer hann inte Nicole säga för Haley skakade på huvudet. Så Nicole tystnade ner och sa ingenting. Vilket var bra. Annars skulle jag nog ha brytit ihop igen.