Mrs. Nick Jonas

Det gör så jävla ont i hjärtat av att veta att du åker imorgon. Jag vet inte vad det är jag känner för dig, men tanken på att förlora dig.. alltså jag klarar inte av det. Du är den enda killen i hela världen som jag litar på (om vi inte räknar med min pappa). Jag har aldrig, aldrig älskat någon så mycket som jag älskade dig. Jag har aldrig varit så kär förut. Genom alla dessa år vi haft tillsammans så har vi haft våra stunder. Älskat och hatat varandra. Hatat att vi älskat varandra. Alla tjaffs och bråk vi haft har ju verkligen tärt på en. Iallafall mig. Vi båda var ju väldigt svartsjuka av oss och vi lät den ta över, vilket var ett stort misstag. Jag är fortfarande svartsjuk av mig, men inte lika mycket som då. Med åren som gått har jag försökt att lita på killar och det går framåt. Med dig var jag svartsjuk så fort du bara pratade med en annan tjej. Jag hatar att jag var sån. Och jag hatar att du också var sån. Jag minns nätter jag grät mig till sömns. Lyssnade på massa sorgliga kärlekslåtar, grät ut i kudden och tänkte på dig. På oss. På det vi hade. Så många minnen tillsammans med dig. Jag vill gärna spola tillbaks i tiden och se ifall vi skulle gjort annorlunda. Jag vet att jag skulle vilja få en massa grejer jag ångrar ogjort. Du betyder verkligen jätte mycket för mig, vilket du alltid kommer att göra. Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Du är min första kärlek. Men nu så åker du bort och vi kommer inte att ses på 5 månader. Det känns riktigt jobbigt. Men jag får försöka att inte tänka på dig, för då kommer jag inte sakna dig lika mycket. Fast jag saknar dig redan, och det är fan inte bra. Orkar inte. Det gör ont i hjärtat. Ögonen svullnar. Tårar som rinner ner för kinden. Vad fan är meningen? Är det ens värt det? Det kommer ändå aldrig att bli vi igen. Jag ska låtsas att jag inte bryr mig, då kanske jag tror på det tillslut.