But it feels like i'm falling apart
Du skrev till mig för inte alls så längesen. Någon dag innan midsommar. Jag blev så jävla chockad när ditt namn dök upp på mobilen. "Vad vill han mig?" var det första jag tänkte. Läste vad du skrivit och log. Du hade åkt förbi viksjö när du jobbat, och du sa att du tänkte på mig då. Klart att det blir så. Om jag skulle åka till tullinge så hade jag tänkt på dig med. Jag blev glad att vi kunde prata lite iallafall. Hann skriva ett par glada sms innan det där jobbiga kom upp igen. Då du tar upp det där med att du saknar mig, yadayada.. Vadå? Jag saknar dig med. Men det är inte rättvist att säga det. But I did it anyway. Då började du med att jag ska bestämma hur jag vill ha det, att jag måste göra ngt åt det. Jag vet ju inte ens om jag vill göra någonting åt det! Jag vill vara singel. Vill vara fri. Vill inte känna mig låst. Inte just nu. Men jag saknar det vi hade, för med dig kunde jag vara mig själv. Jag vill att du ska vara lycklig och må bra, och jag tror att du är det utan mig.
