Mrs. Nick Jonas

När vi kom till flygplatsen följde dom med mig in och hjälpte mig med att bära. När jag sen skulle till gaten så var det dags att säga hejdå.

- Hoppas vi ses snart gumman! Du får ha det så bra där hemma nu! Sa Denise och kramade om mig.

- Tack! Ja, jag hoppas också vi ses snart! Sa jag och kramade henne.

Så fort Denise släppt taget sprang Frankie fram till mig och höll om mig hårt.

- Lillskit! Du får ju inte göra så jag dör nu, haha! Sa jag och ruffsade till honom i håret.

- Men jag kommer sakna dig så mycket! Sa Frankie ledsamt.

- Jag kommer sakna dig me, men vi kommer att träffas igen! Sa jag.

Frankie kollade upp på mig.

- Lovar du det? Frågade Frankie glatt.

- Ja.. jag lovar. Svarade jag med ett osäkert leénde.

- JAAA! Skrek Frankie och hoppade runt.

Jag gick fram till Nick och kramade honom. Då kom tårarna.

- Gråt inte, älskling. Bad Nick.

- Jo, kan inte sluta.. sa jag mellan tårarna.

- Vet att det är jobbigt, men vi kommer att träffas igen. Vi älskar varann. Sa Nick och kollade på mig.

- Hoppas verkligen det. Sa jag tyst.

Vi stog ett bra tag och kramade om varandra. Sen kysstes vi länge. Efter tio minuter var jag tvungen att gå, så jag gick därifrån med tårar i ögonen. Det gjorde så ont i hjärtat.

- Josephine! Hörde jag någon skrika.

Jag närmade mig utgången på arlanda och då såg jag mamma stå där med tårar i ögonen.

- Mamma! Skrek jag och sprang fram till henne. - Åh vad jag har saknat dig! Fortsatte jag.

- Gumman! Och jag har saknat dig. Du får berätta allt när vi kommer hem. Sa mamma medan vi gick.

När vi satt i bilen somnade jag nästan direkt. Jag var oerhört trött. Mamma väckte mig när vi väl var hemma. Så fort jag klev innanför dörren hörde jag en massa springande nerför trapporna. Först kommer Dennis och springer rakt in i mig och bär upp mig i luften.

- Gaahh! Dempa, släpp mig! Hahah! Skrek jag och skrattade.

- Åh jag har saknat dig sååå otroligt Jossy! Sa Dempa med ett leénde.

- Haha, detsamma! Sa jag och kramade om honom.

Sen hörde jag två andra röster och kollade mot trappan.

- RYAN! CASPER! Skrek jag glatt.

- Jossy! Skrek båda och sprang emot mig.

Båda två bar upp mig och kramade och pussade mig. Tillslut låg vi alla på golvet och skrattade för fullt.

- Nu ska du berätta allt om USA! Sa Dennis.

- Ja, vi vill veta allt. Sa Ryan med ett flin.

- Haha, som ni vill, men det kommer ta ett bra tag. Sa jag och blinkade menande.

- Men hörni, börja inte utan mig eller Emil. Vi vill också höra allt! Sa mamma allvarligt.

- Jaja mamma. Men kan berätta för er sen, Emil är ändå inte hemma än. Sa jag.

- Som du vill då! Sa mamma retsamt.

Jag tog upp mina väskor på mitt rum och gick sen in i Dempas rum där killarna var. Jag satte mig på sängen och berättade om nyår, Justin missförståndet, Ryan, bråket mellan Miley och mig, Dougie, Demi, konstigheterna mellan mig och Nick. Men jag berättade aldrig att jag varit otrogen.

- Shit! Så han Ryan typ är kär i dig? Frågade Casper nyfiket.

- Typ.. eller verkade som det då. Men sen snacka jag inte med honom på två veckor, så vi är väl inte ens vänner. Har iallafall inte hört något från honom. Svarade jag.

- Wow! Ryan Sheckler. Han är fan min idol! Fatta va coolt?! Sa Casper uppspelt.

- Äh, inget speciellt. Jag heter också Ryan, är också grym på skateboard. Jag kan lika gärna vara din idol? Sa Ryan ironiskt.

- Meh! Käften Ryan! Sa Casper surt.

Blev tyst ett tag. Alla satt och funderade sen bröt Dennis tystnaden.

- Men va hände mellan dig och Nick då? Är ni fortfarande tillsammans eller? Frågade Dennis.

- Alltså det är komplicerat. Han trodde jag gilla Ryan och sånt, så han blev sur. Vi har haft en massa bråk, men vi var iallafall tillsammans igår, så jag antar att vi fortfarande är tillsammans, ja. Svarade jag.

- Åh fan! Men ha inte så höga förhoppningar syrran. Han är en kändis och nu är ni ifrån varandra, man vet aldrig vad som händer.. sa Dennis.

- Nej vet. Har inga. Vet inte ens om vi kommer träffas igen. Sa jag tyst.

Vi satt kvar ett tag ända tills mamma ropade att maten var klar. Då gick vi ner och åt. Emil hade även kommit hem så pratade lite med honom innan vi satte oss vid matbordet. Sen berättade jag allt även för mamma och Emil. Eller inte allt, jag utelämnade några detaljer såklart.

Nästan direkt efter dom kommer Danielle och Kevin också.

- Oj, haha fullt hus eller vadå?! Sa Kevin med ett flin.

- Kan man lugnt säga gubben. Alla vill ta farväl av Josie såklart! Sa Denise innan hon gick och satte sig i soffan.

- Wazzup då? Frågade Kevin.

Han gick fram till mig och tog ena handen runt min axel och stog och höll om mig.

- Usch.. vill inte åka hem.. sa jag och kramade om honom.

- Du, vi kommer träffas igen! Men nu är jag vrålsugen på lite efterrätt.. så vad säger ni ska vi ta och fika lite? Sa Kevin.

Han väntade sig inget svar utan alla följde efter honom till köket. Jag satte mig mellan Demi och Selena.

- Det känns inte som det gått en månad.. sa Demi besviket.

- Jag vet, helt sjukt! Vi som planerade att umgås en massa.. men de har knappt blivit något av de! Fortsatte Selena.

- Måste du åka? Frågade Demi ledsamt.

- Jaa, måste de tyvärr. Sa jag sorgset.

När vi suttit och umgåtts ett tag började dom röra sig hemåt. Men först pratade jag lite med dom var för sig. Så först gick jag och prata med Selena.

- Du får lova att vi inte tappar kontakten nu! Sa jag.

- Men ja det är klart! Du är bäst tjejen, jag kanske kommer till Sverige någon dag. Då jävlar ska vi festa! Sa Selena glatt.

- Haha, omg jaa, det måste du göra! Så jävla kul! Sa jag med ett leénde.

Sen pratade jag lite med Demi. Fast vi hade inte kommit varandra lika nära som jag och Selena eftersom Demi varit bortrest i en-två veckor. Så vi planerade bara att hålla kontakten och sådära..

Sen vart det dags för Dougie. Det kändes fel att stå utanför och prata med honom själv.

- Jag kommer verkligen att sakna dig Josephine. Sa Dougie och kollade in i mina ögon.

- Aw! Samma här. Du har funnits när jag behövt dig. Tack för det. Sa jag och log mot honom.

- Det är lugnt, gumman! Sa Dougie med ett flin. - Lova bara att vi kommer att ses igen, okej?

- Man vet aldrig, men jag hoppas att vi gör det iallafall! Sa jag glatt.

- Jag med.. sa Dougie.

När dom dragit blev det lite tomare i huset, vilket Kevin påstog också.

- Shit! Va hände me partyt? Dog de? Frågade Kevin.

- Hahahahah herregud Kev. Du är den sjukaste killen jag känner. Sa jag och as garvade.

- Men vadå? Vart tog dom vägen då? Sa Kevin och skratta.

Vi satt uppe ett tag och pratade om massa minnen. Sen gick jag och la mig. Var otroligt trött så somnade direkt. Vet inte när Nick hoppade i säng, men det var efter mig iallafall.

Jag vaknade av att jag drömt om att hela familjen Jonas dött i någon olycka. Så var alldeles kallsvettig, och så grät jag? Jag gick upp försiktigt för att inte väcka Nick. Sen klädde jag på mig och packade de sista. Klockan var bara halv nio på morgonen, så jag antog att ingen var vaken. Jag gick upp för trappan och satte mig i vardagsrummet framför tv:n. Efter ett tag kommer Frankie och sätter sig brevid mig.

- Morgon Jos. Sa Frankie med en gäspning.

- Tja Frankie. Sovit gott? Frågade jag med ett flin.

- Haha joo men är fortfarande trött.. sa Frankie.

Strax innan elva hade Denise, Joe och Paul också vaknat. Denise stog och gjorde stor frukost och Paul satt och läste tidningen. Frankie satt och kolla på tv med mig och Joe.

- Fan va surt att du ska lämna oss. Du har blivit som en syster för mig ju.. sa Joe helt plötsligt.

- Åh ja.. men du kommer alltid att vara min bror, det vet du Joe. Vart jag än är! Sa jag och log.

- Det vet jag! Sa Joe med ett leénde. - Samma sak gäller dig, Josie.

- Josie? När var det planet skulle lyfta? Hörde jag Denise ropa.

- Eehh.. halv fyra! Ropade jag tillbaks.

- Men då åker vi härifrån runt ett då. Ropade Denise.

När Nick, Danielle och Kevin också vaknat satte vi oss vid matbordet och åt frukost. Om bara några timmar sitter jag på ett plan på väg hem. Då kommer jag vara hundratals mil ifrån den här familjen, tänkte jag.

- Va tänker du på? Frågade Danielle mig.

- Äh.. de va inget. Svarade jag och log lite snett.

- Kom igen nu, du såg inte så glad ut över det du tänkte på. Sa Kevin.

- Men.. det är bara det att.. jag.. jag vill inte lämna er.. allts.. alltså ni är som min familj. Sa jag och försökte le.

- Älskling, tror du vi vill att du lämnar oss då? Frågade Nick chockat.

- Vi vill verkligen inte att du lämnar oss. Du är en del av oss nu, gumman! Fortsatte Paul.

- Jaa.. du är som min storasyster! Sa Frankie glatt.

- Åh, va jag kommer att sakna er! Sa jag. - Och Frankie, du är som min lillebror. Sa jag och blinkade åt honom.

Klockan närmade sig tolv så jag tog upp mina väskor och la dom i hallen. Denise skulle skjutsa mig till flygplatsen och Nick skulle följa med. Nu var det dags för det svåraste och jobbigaste ögonblicket; säga hejdå.

- Fyfan va jag kommer att sakna dig. Sa jag när jag höll om Joe.

- Detsamma. Men vi kommer absolut att träffas igen och så lär vi höras på telefon. Sa Joe glatt.

- Ja de hoppas jag iallafall! Sa jag och släppte taget om honom.

Sa hejdå till Danielle och Paul också. Sen kom Kevin och bar upp mig och snurrade runt mig.

- Ta hand om dig nu lilltjejen, så ses vi snart! Sa Kevin allvarligt.

- Åh. Kevin! Sa jag och höll om honom hårt. - Kommer att sakna dig så mycket..

När jag och Kevin slutat krama varandra kände jag hur jag grät. Usch det var så jävla hemskt. Jag bokstavligt hatar att säga hejdå. Det är det värsta som finns.

- Hejdå Frankie. Ta hand om dig, lillskit. Sa jag bland tårarna och kramade honom och ruffsade till honom i håret.

- Du behöver inte säga hejdå än! Jag ska me till flygplatsen. Sa Frankie glatt.

- Åh.. okej. Sa jag och försökte skratta. - Hejdå! Sa jag ännu en gång till innan jag gick ut till de andra.

Frankie satte sig i framsätet brevid Denise och jag satt brevid Nick där bak. När vi körde därifrån tog Nick tag i min hand och höll i den hårt. Jag kollade in i hans ögon och log försiktigt. Han log tillbaks på ett sorgset sätt.

Vi reste oss upp efter ett tag. Det gjorde så ont i hjärtat. Nu skulle jag ta farväl av min bästavän. Kunde inte låta bli att gråta när jag tänkte på det.

- Snälla.. gråt inte! För min skull. Bad Justin.

Han ställde sig framför mig och höll ut sina armar. Jag tog ett hårt grepp om hela honom och grät ut mot hans axel.

- Jag kommer att sakna dig jättemycket.. jag saknar dig redan lixom. Sa jag mellan tårarna.

- Hur ska jag klara mig utan dig här? Fattar du hur mycket jag kommer att sakna dig då? Frågade Justin mig.

- Sluta Justin.. jag kan inte skratta.. inte nu.. det här är nog det jobbigaste jag varit med om. Jag älskar dig. Sa jag bland tårarna.

- Förlåt gumman. Jag älskar dig me, men vi kommer självklart att träffas igen! Det vet jag! Sa Justin och försökte le.

Med hela mitt hjärta hoppades jag verkligen att han hade rätt. Att vi någongång skulle träffas igen. Men vad vet jag? Det kan ta år innan vi någonsin träffas igen.

- Hur vet du det? Frågade jag förvånat.

- För... jag bara gör det! Svarade Justin glatt.

- Du bara.. gör det? Det kan ta år innan vi ses igen.. om vi ens kommer göra det. Sa jag ledsamt.

- Tro mig, vi kommer att träffas igen och det kommer vara väldigt snart. Sa Justin och log.

- Hoppas du har rätt.. men jag måste gå nu, måste packa... sa jag och bröt ihop i tårar.

Vi stog ett litet tag till och kramades innan vi tog farväl och jag gick sakta tillbaks till Nicks hus. Visst, det skulle göra fruktansvärt ont att lämna hans underbara familj och han själv såklart. Men jag hade kommit Justin så nära på bara en månad, så det var så jävla svårt att säga hejdå till honom. När jag gick där vid husen gick jag förbi Ryans hus och kollade upp för att kolla ifall han var där.. men det var han inte. Jag fortsatte hela vägen hem till Nick där Denise var utanför och höll på att fixa med trädgården.

- Är du redan hemma? Frågade Denise och kollade upp förvånat.

- Eh, ja? Svarade jag osäkert.

- Åh. Trodde det skulle ta mycket längre tid för dig att säga hejdå till Justin. Jag vet ju hur nära ni stog varandra. Sa Denise och log snett.

- Jaa jo.. han är min bästavän fortfarande, även fast vi kanske aldrig mer träffas.. sa jag och kollade ner för att inte gråta.

- Gumman, ni kommer att träffas igen ifall ödet vill det! Sa Denise medlidsamt.

- Tack Denise. Jag ska in och packa det sista nu, men jag tänkte att vi kanske kunde laga en stor middag tillsammans ikväll? Sa jag och log mot henne.

- Gör det du! Ja men det är klart att vi kan. Kom upp sen när du har packat. Sa Denise.

Jag gick ner till Nicks rum och fortsatte med allt packande. Packade i allt förutom sminket, ett par kläder som jag skulle ha på mig imorgon. Klockan var bara halv fem när jag var klar. Då kom jag på att jag skulle ringa Nick när jag kom hem. Så tog snabbt upp mobilen och slog in hans nr. Han svarade direkt.

- Hej älskling. Är du hemma än? Frågade Nick.

- Hej, ja jag kom hem för längesen faktiskt. Har packat klart allt nu och ska hjälpa Denise med maten. Svarade jag glatt.

- Åh okej. Gick det bra med Justin? Frågade Nick och han lät lite ledsen.

- Det gick bra. Kommer bara sakna honom så sjukt mycket.. svarade jag.

- Det ordnar sig, ska du se! Vi ses snart. Älskar dig. Sa Nick.

- Hoppas det.. älskar dig. Sa jag och la på.

Jag gick upp till Denise och vi började med maten. Vi gjorde förrätt, varmrätt och efterrätt. Joe och Nick kom precis hem när maten var klar så då satte vi oss och åt. Tråkigt nog var Danielle och Kevin inte me oss. Men jag hoppas att jag kommer hinna träffa dom innan imorgon iallafall.

- Vart är Kevin och Danielle? Frågade jag de andra.

- Jag tror dom är hemma hos Danielle faktiskt. Svarade Paul.

- Jo men dom är hos Danielle. Men oroa dig inte. Dom ska sova här ikväll, så du hinner säga hejdå till dom. Sa Denise och log.

- Puh! Bra, vill ju inte åka utan att ha sagt hejdå till dom. Sa jag och fortsatte sedan att äta.

Medan vi åt kände jag hur min mobil börja vibrera. Det var Selena. Jag kunde inte svara, men hon skickade sms direkt efter.

"Josie! Hörde att du skulle åka imorgon?! Jag, Demi och Dougie måste ju träffa dig innan du åker!! Hinner du träffas ikväll? Puss / Sel"

Jag la tillbaks mobilen i fickan för att inte störa de andra. Men Nick såg att jag såg lite orolig ut.

- Vem var det? Frågade Nick.

- Selena. Hon ville träffas.. svarade jag.

- Oj! Har du inte sagt hejdå till Demi och Sel än? Frågade Nick chockat.

- Ehh.. nej jag har inte hunnit. Har ju haft fullt upp med dig. Svarade jag och log lite snett.

- Men, bjud hit dom då! Sa Nick glatt.

Jag tog upp mobilen och skickade iväg ett sms till Selena.

"Sel, ja jag åker imorgon tyvärr :( JAA! Jag vill träffa er me. Nick sa att ni kunde komma över hit om ni vill? Puss / Jos"

Fick svar nästan direkt.

"Gud va kul! Klart att vi kommer. Vi kommer om ett tag då! Puss / Sel"

- Dom kommer. Sa jag glatt och kollade på Nick.

- Okej, bara Demi och Sel då eller? Frågade Nick och log.

- Nja, tror Demi skulle ta med sig Dougie. Svarade jag.

- Men det är väl okej? Frågade jag direkt efter.

- Ja men det är klart! Svarade Nick med ett leénde.

- Toppen! Dom kommer snart. Sa jag och log.

Denise och jag dukade undan allt från bordet förutom efterrätten. Ingen hade orkat äta någonting utav den förutom Frankie så vi tänkte äta den sen när de andra kom istället. Det ringde på dörren efter tio minuter och in kommer Selena, Demi och Dougie.

- Åhh.. sluta! Sa jag och skrattade.

- Nope! Sa Nick och sprang efter mig.

- Men jag är jätte kittlig.. de är inte kul! Sa jag och sprang ifrån honom.

- Haha jo! Det är jätte kul. Sa Nick och sprang.

Vi försöker bara göra dagen bättre än vad den var innan. Vid frukosten satt vi alla vid bordet och pratade om imorgon. Dagen jag skulle hem till Sverige igen. Jag och Nick var väldigt nere och ville helst inte prata om det. Så nu vill vi bara njuta av att ha så roligt som möjligt. Nick fortsatte att jaga mig men han hann inte ikapp mig förrän jag sprang in i Joe.

- Wöööw wööw wööw! Ta de lugnt här va! Haha. Sa Joe med ett flin.

- Sorry Joe! Såg dig inte. Nick är galen, han har jagat mig i minst en timme nu! Sa jag andfått.

- HAHAHA! Fortsätt så brorsan. Jag kan filma och lägga ut på youtube! Sa Joe och blinkade mot mig.

- Åh nej Joe! Du skulle bara våga! Sa jag och skrattade.

- Åh jo Josie. Jag vågar! Sa Joe och skrattade.

Joe tog upp mobilen och började filma mig. Så jag sprang därifrån. Joe gjorde något tecken till Nick och då började Nick springa efter mig. Eftersom jag var så andfådd orkade jag knappt springa mer. Så jag gav upp och la mig ner på golvet med händerna för ansiktet. Nick sprang och satte sig på mig och börja kittla mig och jag skrek av skratt och försökte få bort honom. Joe stog fortfarande och filma och han skrattade minst lika mycket som jag och Nick.

- Fan va jag kommer att sakna dig och ditt skratt! Sa Joe när Nick slutat kittla mig.

- Jag kommer att sakna dig me.. Sa jag och försökte le lite.

Det var så sorligt att bara tänka tanken på att få lämna min andra familj som jag nu kallar dom. Nick och Joe satt i soffan och prata och då ringde min mobil. Det var Justin. Jag kollade upp på Nick som kolla på mig med.

- Vem är det? Frågade Nick nyfiket.

- Justin. Svarade jag.

- Åh.. men svara då! Sa Nick glatt.

Jag svarade.

- Justin! Nästan skrek jag i telefonen.

- Josie.. du åker fan imorgon. Jag vill ju hinna träffa dig innan. Det var ju minst tre dagar sen vi sist träffades! Sa Justin besviket.

- Förlåt! Jag har haft så fullt upp med Nick. Men ja, klart att vi ska träffas innan jag drar. Sa jag och kollade på Nick.

Han satt och lyssna på vartenda ord jag sa. Han vet att Justin betyder mycket för mig och jag vet att han skulle låta mig få träffa honom en sista gång innan jag drar härifrån. Men frågan är.. kommer jag få träffa Ryan en sista gång? Eller kommer han ens vilja träffa mig? Jag har ju total dissat honom..

- Hörde du va jag sa? Frågade Justin oroligt.

- Nej, vadå? Undrade jag.

- Jo.. Ryan har ringt mig. Han har sagt att han försökt få tag på dig men att du inte svarat på några utav hans samtal eller sms. Svarade Justin.

- Åh. Nej jag vet.. men ska vi träffas nu då? Så kan vi snacka mer. Men kan inte ses så länge för måste packa. Sa jag.

- Okej. Jo jag förstår. Vi ses vid hamnen om tio min då! Sa Justin och la på.

Jag stoppade ner mobilen i fickan och reste mig upp.

- Ska du träffa Justin? Frågade Nick.

- Jaa, han ville träffas innan jag åker. Och jag kommer inte hinna träffa honom imorgon så.. svarade jag.

- Men de är lugnt gumman! Klart du ska träffa honom. Jag drar med Joe till gymmet medan då. Ring mig sen när du är hemma. Sa Nick och gav mig en puss.

- Hehe. Ja okej! Det är väl klart. Sa jag och kysste honom innan jag gick.

Funderade starkt på att ringa Ryan för att förklara allt som hänt. Varför jag ignonerat honom de senaste dagarna. När jag kom till hamnen stog Justin där med... var det möjligt att han stog med Ryan? Tydligen..

- Ryan? V..vad.. gö..gör du här? Stammade jag fram.

- Justin ringde och sa att han skulle träffa dig och frågade ifall jag ville med och prata ut om allt. Svarade Ryan.

- Hoppas det är lugnt? Frågade Justin mig.

- Jo jo, det är klart. Men är lite chockad bara. Trodde verkligen inte jag skulle få träffa dig igen.. eller.. ja.. rättare sagt så trodde jag inte att du ville se mig igen. Sa jag tyst.

Ryan stog och inspekterade mig från topp till tå.

- Du har förändrats. Du ser inte ut som den gamla Josie. Varför har du dissat mig? Jag trodde jag betydde något för dig.. men jag hade väl fel. Sa Ryan

- Ry! Ge dig. Du vet själv att det verkligen inte är så. Du betyder otroligt mycket för mig. Sa jag.

- Uppenbarligen inte.. du har ju ignonerat mig? Sa Ryan.

- Du vet varför. Kunde inte prata me dig. Nick skulle döda mig, döda oss.. sa jag.

- Allt det här handlar om Nick. Jag orkar fan inte. Hoppas du har ett bra liv i Sverige. Sa Ryan och började gå därifrån.

- Ryan! Vänta! Skrek jag.

- Nej. Jag har väntat tillräckligt länge! Hejdå Josephine. Sa Ryan och gick därifrån.

Jag föll ihop. Jag grät och grät. Justin satte sig ner och kramade om mig och sa om och om igen att allt skulle bli bra.

- Det kommer aldrig att bli bra igen, Justin.. sa jag mellan tårarna.

- Jo! Never say never. Sa Justin.

Jag skrattade till. Never say never. Det var så Justin style. Jag satte mig upp och kramade om Justin. Gud så mycket jag älskade honom och gud va jag kommer att sakna honom när jag åker. Jag kollade Justin i ögonen.

- Never say never. Sa jag och log.

Ingen av oss sa någonting på hela vägen hem. Nick gick med bestämda steg direkt ner till hans rum. Familjen satt och åt och kollade förvånat på mig.

- Har det hänt något? Frågade Denise mig förvånat.

- Ehhm.. jo.. började jag.

- JOSIE! Kom ner hit, nu! Ropade Nick från hans rum.

- Oj.. han verkar inte så glad. Sa Denise och började äta igen.

Påväg ner för trappan tog jag ett djupt andetag. Det kändes så konstigt. Jag är verkligen rädd för Nick nu. Jag vet inte vad han kan göra.. han satt på sängen när jag kom ner och kollade på mig argt.

- Du ville ju inte prata om det där ute. Så nu ställer jag samma fråga igen. Är det något mellan dig och Ryan? Frågade Nick.

- Nej det är det inte! Jag har ju sagt att jag älskar dig, varför tror du mig inte? Sa jag och fick tårar i ögonen.

Nick reste sig upp och kom fram för att hålla om mig.

- Förlåt älskling. Men han såg ju så jävla kär ut i dig, och ni spenderar mer tid med varandra än vad du och jag gör.. jag antar att jag är svartsjuk. Sa Nick.

- Jag spenderar inte så mycket tid med honom. Det är mest med Justin. Han är min bästavän här och du är ändå alltid i studion med...Jasmine. Sa jag äcklat.

- Men jag och Jasmine är bara vänner, okej? Sa Nick.

- Aja.. okej. Sa jag och log försiktigt.

- Bra! Ska vi kolla film? Eller vad vill du göra? Frågade Nick glatt.

- Vi kan väl kolla på film. Svarade jag och la mig ner i sängen.

När halva filmen gått kom jag att tänka på en sak..

- Nick? Sa jag tyst.

- Ja, vad är det gumman? Frågade Nick och vände sig mot mig.

- Har tänkt på en sak.. jag åker ju om två veckor.. vad händer med oss då? Frågade jag.

Nick svarade inte. Han stirrade tomt på mig som om jag sagt att hans mamma dött.

- Nick? Frågade jag.

- Ja.. vi kommer att klara det. Så länge vi vet att vi älskar varann så klarar vi det. Svarade Nick med ett svagt leénde.

- Ja jo.. det är sant. Men jag kommer att sakna dig. Jag vill inte vara ifrån dig! Sa jag.

- Tror du jag vill vara ifrån dig då? Men vi ska klara av det här! Jag har ju massa turnéer jag ska på.. men så fort jag får tid över ska jag åka till Sverige. Sa Nick.

Massa turnéer!? Då kanske det tar minst ett år innan vi träffas igen.. han kanske tillochmed träffar någon ny. Som den där Jasmine Villegas. Jag kanske träffar någon.

- Me..men hur.. hur länge då? Frågade jag chockat.

- Turnéerna? Undrade Nick.

- Ja! Svarade jag.

- Jag vet inte. Beror på. Allt från 2 månader till 12 månader. Sa Nick.

- Men vafan.. vi kommer aldrig att klara av det.. sa jag och kollade ner.

- Säg inte så! Klart vi kommer. Vi klarar allt tillsammans. Sa Nick och kysste mig.

- Jag älskar dig! Sa Nick direkt efter.

- Jag älskar dig me... sa jag.