Mrs. Nick Jonas

Nästan direkt efter dom kommer Danielle och Kevin också.

- Oj, haha fullt hus eller vadå?! Sa Kevin med ett flin.

- Kan man lugnt säga gubben. Alla vill ta farväl av Josie såklart! Sa Denise innan hon gick och satte sig i soffan.

- Wazzup då? Frågade Kevin.

Han gick fram till mig och tog ena handen runt min axel och stog och höll om mig.

- Usch.. vill inte åka hem.. sa jag och kramade om honom.

- Du, vi kommer träffas igen! Men nu är jag vrålsugen på lite efterrätt.. så vad säger ni ska vi ta och fika lite? Sa Kevin.

Han väntade sig inget svar utan alla följde efter honom till köket. Jag satte mig mellan Demi och Selena.

- Det känns inte som det gått en månad.. sa Demi besviket.

- Jag vet, helt sjukt! Vi som planerade att umgås en massa.. men de har knappt blivit något av de! Fortsatte Selena.

- Måste du åka? Frågade Demi ledsamt.

- Jaa, måste de tyvärr. Sa jag sorgset.

När vi suttit och umgåtts ett tag började dom röra sig hemåt. Men först pratade jag lite med dom var för sig. Så först gick jag och prata med Selena.

- Du får lova att vi inte tappar kontakten nu! Sa jag.

- Men ja det är klart! Du är bäst tjejen, jag kanske kommer till Sverige någon dag. Då jävlar ska vi festa! Sa Selena glatt.

- Haha, omg jaa, det måste du göra! Så jävla kul! Sa jag med ett leénde.

Sen pratade jag lite med Demi. Fast vi hade inte kommit varandra lika nära som jag och Selena eftersom Demi varit bortrest i en-två veckor. Så vi planerade bara att hålla kontakten och sådära..

Sen vart det dags för Dougie. Det kändes fel att stå utanför och prata med honom själv.

- Jag kommer verkligen att sakna dig Josephine. Sa Dougie och kollade in i mina ögon.

- Aw! Samma här. Du har funnits när jag behövt dig. Tack för det. Sa jag och log mot honom.

- Det är lugnt, gumman! Sa Dougie med ett flin. - Lova bara att vi kommer att ses igen, okej?

- Man vet aldrig, men jag hoppas att vi gör det iallafall! Sa jag glatt.

- Jag med.. sa Dougie.

När dom dragit blev det lite tomare i huset, vilket Kevin påstog också.

- Shit! Va hände me partyt? Dog de? Frågade Kevin.

- Hahahahah herregud Kev. Du är den sjukaste killen jag känner. Sa jag och as garvade.

- Men vadå? Vart tog dom vägen då? Sa Kevin och skratta.

Vi satt uppe ett tag och pratade om massa minnen. Sen gick jag och la mig. Var otroligt trött så somnade direkt. Vet inte när Nick hoppade i säng, men det var efter mig iallafall.

Jag vaknade av att jag drömt om att hela familjen Jonas dött i någon olycka. Så var alldeles kallsvettig, och så grät jag? Jag gick upp försiktigt för att inte väcka Nick. Sen klädde jag på mig och packade de sista. Klockan var bara halv nio på morgonen, så jag antog att ingen var vaken. Jag gick upp för trappan och satte mig i vardagsrummet framför tv:n. Efter ett tag kommer Frankie och sätter sig brevid mig.

- Morgon Jos. Sa Frankie med en gäspning.

- Tja Frankie. Sovit gott? Frågade jag med ett flin.

- Haha joo men är fortfarande trött.. sa Frankie.

Strax innan elva hade Denise, Joe och Paul också vaknat. Denise stog och gjorde stor frukost och Paul satt och läste tidningen. Frankie satt och kolla på tv med mig och Joe.

- Fan va surt att du ska lämna oss. Du har blivit som en syster för mig ju.. sa Joe helt plötsligt.

- Åh ja.. men du kommer alltid att vara min bror, det vet du Joe. Vart jag än är! Sa jag och log.

- Det vet jag! Sa Joe med ett leénde. - Samma sak gäller dig, Josie.

- Josie? När var det planet skulle lyfta? Hörde jag Denise ropa.

- Eehh.. halv fyra! Ropade jag tillbaks.

- Men då åker vi härifrån runt ett då. Ropade Denise.

När Nick, Danielle och Kevin också vaknat satte vi oss vid matbordet och åt frukost. Om bara några timmar sitter jag på ett plan på väg hem. Då kommer jag vara hundratals mil ifrån den här familjen, tänkte jag.

- Va tänker du på? Frågade Danielle mig.

- Äh.. de va inget. Svarade jag och log lite snett.

- Kom igen nu, du såg inte så glad ut över det du tänkte på. Sa Kevin.

- Men.. det är bara det att.. jag.. jag vill inte lämna er.. allts.. alltså ni är som min familj. Sa jag och försökte le.

- Älskling, tror du vi vill att du lämnar oss då? Frågade Nick chockat.

- Vi vill verkligen inte att du lämnar oss. Du är en del av oss nu, gumman! Fortsatte Paul.

- Jaa.. du är som min storasyster! Sa Frankie glatt.

- Åh, va jag kommer att sakna er! Sa jag. - Och Frankie, du är som min lillebror. Sa jag och blinkade åt honom.

Klockan närmade sig tolv så jag tog upp mina väskor och la dom i hallen. Denise skulle skjutsa mig till flygplatsen och Nick skulle följa med. Nu var det dags för det svåraste och jobbigaste ögonblicket; säga hejdå.

- Fyfan va jag kommer att sakna dig. Sa jag när jag höll om Joe.

- Detsamma. Men vi kommer absolut att träffas igen och så lär vi höras på telefon. Sa Joe glatt.

- Ja de hoppas jag iallafall! Sa jag och släppte taget om honom.

Sa hejdå till Danielle och Paul också. Sen kom Kevin och bar upp mig och snurrade runt mig.

- Ta hand om dig nu lilltjejen, så ses vi snart! Sa Kevin allvarligt.

- Åh. Kevin! Sa jag och höll om honom hårt. - Kommer att sakna dig så mycket..

När jag och Kevin slutat krama varandra kände jag hur jag grät. Usch det var så jävla hemskt. Jag bokstavligt hatar att säga hejdå. Det är det värsta som finns.

- Hejdå Frankie. Ta hand om dig, lillskit. Sa jag bland tårarna och kramade honom och ruffsade till honom i håret.

- Du behöver inte säga hejdå än! Jag ska me till flygplatsen. Sa Frankie glatt.

- Åh.. okej. Sa jag och försökte skratta. - Hejdå! Sa jag ännu en gång till innan jag gick ut till de andra.

Frankie satte sig i framsätet brevid Denise och jag satt brevid Nick där bak. När vi körde därifrån tog Nick tag i min hand och höll i den hårt. Jag kollade in i hans ögon och log försiktigt. Han log tillbaks på ett sorgset sätt.