Mrs. Nick Jonas

What? Varför tog Ryan tag i min hand? Varför kändes det bra? Det flög in hur många olika tankar i huvudet på samma gång. Varför tycker jag om att han håller i min hand? Jag har ju för fan pojkvän!

- Är något fel? Har du ångrat dig? Frågade Ryan oroligt när vi kom fram till bilen.

- Åh, nej nej! Verkligen inte. Svarade jag och tvingade fram ett léende.

- Puh! Bra, trodde du ångrat dig.. sa Ryan och satte sig i bilen.

br>Vi satt i bilen ett bra tag och jag hade ingen aning om vart vi var påväg. Men Ryan sa ju att det var en överraskning, så jag måste medge att jag var väldigt nyfiken på vad det var för något.

- Vi är strax framme. Ha tålamod. Sa Ryan och kollade på mig.

- Haha, jag har tålamod. Har inte frågat dig någonting om vart vi är påväg! Protesterade jag.

- Nej jag vet, men jag vet att du är nyfiken. Sa Ryan och log.

När vi äntligen parkerat och Ryan sagt att vi var framme klev jag ut ur bilen.

- Vart är vi någonstans? I paradiset eller? Frågade jag och skrattade.

- Inte riktigt va.. det är här jag bor. Svarade Ryan och blinkade åt mig.

- Skojar du? Shit.. sa jag helt chockad.

- Haha, du ska se din min! Sa Ryan och skratta.

- Men vadå? Det är ju hur snyggt som helst. Jag dreglar redan och vi har inte ens gått in. Sa jag.

- Så söt! Kom då, så går vi in. Sa Ryan glatt och öppnade dörren.

Hans hus var så stort och fräscht. Jag nästan dog när vi kom in.

- Såå.. va tycker du Jos? Retade Ryan.

- Äh lägg av va! Sa jag och knuffade honom.

- Haha, men de är bara så kul och se va folk tycker om mitt hus. Sa Ryan.

- Men du bor väl inte här själv? Frågade jag chockat.

- Jo.. sa Ryan.

- O...M...G. Sa jag alldeles stelt.

Att ha hela det här huset för sig själv är nästan läskigt. Det här är bara alltför stort för en enda person, så jag fattar inte hur Ryan klarar av det..

- Me..men hur kan du bo själv? Brukar du inte känna dig ensam? Frågade jag osäkert.

- Jo, alltså.. ibland är det skönt att vara hemma själv, men Tony, Casey, Taylor eller mina andra vänner är nästan här varje dag. Så det är fullt hus för det mesta. Svarade Ryan och log mot mig.

Det var något med hans léende. Kände hur pirrade i hela kroppen utav hans léende.

- Oj, haha då förstår jag.. snacka om vilken överraskning! Haha! Sa jag glatt.

- Jos.. det här är inte överraskningen om du tror det. Sa Ryan blygt.

- Inte? Frågade jag chockat.

- Nej... eller lite kanske. Svarade Ryan.

Vi gick ut på hans baksida. Det första jag ser är en pool. Men Ryan fortsätter att gå ner mot.. stranden? Då ser jag ett bord där ute, två stolar, tallrikar.. vad har han nu hittat på då?

- Skojar du!? Fyfan va fint! Skrek jag när vi kom fram.

- Tycker du? Frågade Ryan blygt men jag såg att han log.

- JAAA! Åh, har alltid velat äta på stranden.. sa jag och drömde mig bort.

- Vilken tur. För det här är överraskningen. Du ska äta lunch med mig. Sa Ryan glatt.

- Åh, du är bäst Ryan! Sa jag och kramade om honom.

- Hehe. Hoppas du är hungrig och gillar maten.. sa Ryan.

OM jag gillade maten. Det var typ det godaste jag någonsin ätit. Okej, förutom hos Nick. För hans mamma är bäst på att laga mat. Men annars slår det här allt.

- Är det du som lagat? Frågade jag osäkert.

- Ja.. svarade Ryan osäkert.

- Gud va du är duktig på att laga mat. Det var jättegott! Sa jag.

- Åh, haha! Va bra att du gillade det. Sa Ryan och log.

Vi bestämde oss för att gå upp till poolen och sitta där ett tag.

- Men du Jos.. det var ju en sak jag ville prata med dig om, kommer du ihåg det? Frågade Ryan.

- Jo juste, aa jag kommer ihåg. Svarade jag och blev alldeles varm i hela kroppen.

- Jo.. jag vet inte hur, varför, vad som hände.. eller jo jag vet varför. Men ändå... sa Ryan och höll på att prata en massa skit som jag inte förstog så jag var tvungen att rycka in.

- Ryan, kom till saken istället för jag fattar inte något utav det du säger just nu. Sa jag och flina.

- Förlåt.. hehe. Men Josephine.. alltså, jag gillar dig. Och då menar jag att jag gillar, gillar dig. Sa Ryan allvarligt.

- Öhh oj. Inte direkt det jag förväntade mig att höra.. sa jag chockat.

- Förlåt för att jag sa så. Men jag var tvungen. Vet inte riktigt va som hände, men när vi var hos Nick på nyår så pratade du och jag en del. Det var någonting där, jag kände vilken fin person du var och ville lära känna dig mer. Sa Ryan osäkert.

- Wow okej. Du är också en sjukt fin person. Men Ryan, vi känner egentligen inte varandra så bra? Och jag är tillsammans med Nick. Är du säker på att du känner sådär? Sa jag.

- Josephine, ja jag vet. Men det var som om du förtrollade mig. Jag föll direkt. Jag säger inte att du ska göra slut med Nick eller så. Ja jag är säker, tro mig. Har legat vaken varje natt och försökt glömma dig, men det går bara inte. Ville bara att du skulle veta det. Sa Ryan tyst.

Vi satt tysta ett tag. Jag hade ingen aning om det här. Skulle inte ens kunnat gissa mig fram till att Ryan kände såhär. Det var omöjligt.

- Jag vet att det här är way too much för dig och jag förstår det. Men låt mig bara få göra en enda grej så att du vet vad du går miste om. Sen lovar jag dig, att jag aldrig mer kommer att försöka något mer. Sa Ryan tillslut.

- Jaa, alltså jag vet inte ens va jag ska säga. Jag hade verkligen inte en aning om det. Åh Ryan.. va är det du ska göra? Undrade jag förvirrat.

- Jag vet. Sitt bara stilla och låt mig visa dig. Sa Ryan och flyttade sig närmare mig.