Mrs. Nick Jonas

Visste inte vad jag skulle säga. Jag stirrade på honom förvånat. Kunde inte ta in de orden han precis sa till mig.

- Hörde du va jag sa? Frågade Ryan mig osäkert efter ett tag.

- Ja. Svarade jag chockat.

- Ska du inte säga något då? Frågade Ryan förvånat.

- J..jag vet inte va jag ska säga.. svarade jag fortfarande i chock.

- Inte direkt den reaktionen jag väntade mig.. sa Ryan besviket.

- Du fattar väl själv att jag är chockad? Jag väntade mig inte direkt att du skulle säga sådär.. speciellt inte nu när du vet att jag har pojkvän. Sa jag till försvar.

- Kan du sluta prata om Nick hela tiden, har har inget med det här att göra! Du vet själv att du inte har några känslor för honom. Man ser det på dig. Sa Ryan.

- Jag åker ju ändå om två veckor. Så vad spelar det för roll om jag har känslor för honom eller inte?! Undrade jag.

- Om jag var Nick så skulle jag göra allt för att få ha dig kvar. Skulle flytta med dig om det nu var så! Svarade Ryan allvarligt.

Jag vände mig bort från honom för att kolla ut. Jag älskar Nick. Det gör jag verkligen. Men varför känns det såhär när jag är med Ryan? Det känns som det är tusentals fjärilar i magen.

- Gumman. Du vet att jag alltid kommer att finnas för dig. Har aldrig känt såhär för någon förut om jag ska vara ärlig.. sa Ryan seriöst.

- Ry.. du vet att jag gillar dig så jävla mycket va? Frågade jag.

- Nej.. du har inte direkt bevisat det. Svarade Ryan ledsamt.

- Men skojar du? Jag har väl visst bevisat det. När jag sov hos dig! Sa jag allvarligt.

- Men jag vill höra dom där tre orden.. då vet jag. Sa Ryan och smålog.

- Haha sluta.. sa jag och vände bort blicken.

-  Nej såklart du inte behöver säga det ifall du inte vill eller menar de. Sa Ryan och reste sig upp.

- Vart ska du? Frågade jag förvånat.

- Måste hämta min lillebror. Svarade Ryan.

- Åh okej. Sa jag.

Jag reste mig upp och så började vi gå. När vi skulle säga hejdå stog vi och kramade varann länge. Helt plötsligt blev Ryan alldeles stel så jag kollade upp på honom. Det såg ut som han sett ett spöke. Jag vände mig om för att kolla vem där var.

- Vafan ska det här föreställa Josie? Undrade Nick allvarligt.

- Vi är bara vänner. Tare lugnt mannen! Svarade Ryan.

- Du, jag snackade faktiskt med Josie och inte med dig! Sa Nick argt och gav Ryan en mördarblick.

- Shit, Nick. Ta de lugnt bara. Jag var tvungen att träffa Ryan för att snacka. Sa jag allvarligt.

- Kom inte me ursäkter, jag tror inte på nåt av de du säger längre. Sa Nick med hög röst.

- Jag? Ska du säga! Hon den där jävla Jasmine då? Skrek jag.

- Hon är bara en vän! Försvarade Nick sig.

- Mhm säkert! Det där smset hon skrev.. det är sånt man brukar skriva till sina vänner va? Skrek jag.

Ryan ställde sig mellan mig och Nick.

- Lugna ner er för fan! Det går massa människor här. Tänk på paparazzina! Sa Ryan och gav mig en blick.

- Han har rätt. Vi drar härifrån. Kom nu Josie. Sa Nick och började gå.

Jag vinkade ledsamt till Ryan men han gav mig ett leénde till svar. Sen sprang jag ikapp Nick.

- Du och Ryan? Hur fan kunde jag vara så jävla blind.. sa Nick tyst för sig själv.

- Det är inte som du tror.. jag älskar ju dig. Försökte jag.

- Älskar mig? Då skulle du inte hålla på med Ryan. Sa Nick.

- Vadå hålla på med Ryan? Vad pratar du om? Frågade jag osäkert.

Fan. Tänk om Nick vet. Tänk om han fått reda på allt.

- Ni såg ju så jävla kära ut när ni stog och höll om varandra. Så något måste ha hänt mellan er! Sa Nick argt.

- Kan vi typ prata om det här när vi kommer hem istället? Alla paparazzis ser ju.. frågade jag.