A love story - chapter 5
Är jag i himlen eller sa han precis babe till mig? Nu tar han tag i min hand igen och håller i den hårt som om han aldrig vill släppa taget. Precis när vi ska öppna dörren så kommer någon springande. Jag ser inte vem det är. Men personen skriker.
Personen kommer närmre och närmre. Tillslut ser och hör jag vem där är.
- Frankie! Varför skriker du? Skrek Nick.
- Ville att ni skulle göra mig! Svarade Frankie.
- Du skrämde livet ur mig och Josephine! Sa Nick argt.
- Sorry dude. Vem är Josephine? Är det din flickvän? Retades Frankie.
- Tyst bara Frankie. Kommer du inte ihåg henne? Du brukade kalla henne för Josi. Sa Nick.
- Nä, har svagt minne. Men iallafall, hej Josephine! Sa Frankie innan han sprang in genom dörren.
- Hej Frankie! Sa jag tillbaks.
Vi gick in genom dörren och när vi klev in i hallen kom Frankie springande igen. Han hoppade upp och ner som en galning. Snacka om mycket energi grabben har. Jag och Nick tar av oss jackorna och skorna och går in till vardagsrummet. Där sitter hela familjen. Jag ser att Denise känner igen mig, för när hon såg mig stå brevid Nick blev hon alldeles till sig.
- Åh herregud! Josi! Det var alltför längesen! Jag har saknat dig, gumman! Sa hon och kramade om mig. Det var så längesen någon kallade mig Josi. Det var bara Jonas familjen som gjorde det. Fast Nick sa alltid Josephine till mig. Han tyckte det var mycket finare.
Jag och Nick gick in på hans rum och började kolla på film. Vi kollade på hans favorit film. Juno. Han låg och höll om mig medan vi kollade. Det var underbart! Sen frågade han mig ifall jag ville sova över. Självklart ville jag det, men var tvungen att ringa till Felicia och dom och säga det isåfall. Så jag ringde dom och berättade att jag inte skulle komma hem. Dom blev glada för min skull, att jag äntligen fått tillbaks min Nick. Jag var också glad och jätte lycklig. Vi låg och myste bara. Tillslut somnade vi båda två i famnen på varandra.
Personen kommer närmre och närmre. Tillslut ser och hör jag vem där är.
- Frankie! Varför skriker du? Skrek Nick.
- Ville att ni skulle göra mig! Svarade Frankie.
- Du skrämde livet ur mig och Josephine! Sa Nick argt.
- Sorry dude. Vem är Josephine? Är det din flickvän? Retades Frankie.
- Tyst bara Frankie. Kommer du inte ihåg henne? Du brukade kalla henne för Josi. Sa Nick.
- Nä, har svagt minne. Men iallafall, hej Josephine! Sa Frankie innan han sprang in genom dörren.
- Hej Frankie! Sa jag tillbaks.
Vi gick in genom dörren och när vi klev in i hallen kom Frankie springande igen. Han hoppade upp och ner som en galning. Snacka om mycket energi grabben har. Jag och Nick tar av oss jackorna och skorna och går in till vardagsrummet. Där sitter hela familjen. Jag ser att Denise känner igen mig, för när hon såg mig stå brevid Nick blev hon alldeles till sig.
- Åh herregud! Josi! Det var alltför längesen! Jag har saknat dig, gumman! Sa hon och kramade om mig. Det var så längesen någon kallade mig Josi. Det var bara Jonas familjen som gjorde det. Fast Nick sa alltid Josephine till mig. Han tyckte det var mycket finare.
- Det var det verkligen, Denise! Jag har saknat dig med. Sa jag och kramade tillbaks.
- Paul! Du kommer väl ihåg Josi? Frågade Denise.
- Såklart jag gör! Allt bra med dig Josi? Sa Paul.
- Jag mår jättebra, hur mår du? Sa jag.
- Underbart! Jo tack, det är bra. Sa Paul.
- Nu måste du berätta allt! Sa Denise och drog med mig till köket.
- Nej mamma! Inte nu, vi ska kolla på film. Du får prata med henne imorgon istället. Sa Nick och tog tag i min hand.
- Jaha, okej då. Sa Denise och satte sig i soffan med de andra igen.
- Kev! Kom och säg hej till Josephine! Sa Nick.
- Josephine? Jaja, vi kommer. Sa Kevin.
Kevin och Danielle satt inte i soffan, utan de var i Kevins rum. Så när de kom blev jag förstås väldigt glad. Kevin var min bästaste vän när jag bodde här. Jag såg att när han såg mig blev det som en chock. Han stog helt stilla. Sen sprang han fram och lyfte upp mig.
- Omg! Du förstår inte hur mycket jag har saknat dig Josi! Sa Kevin jätte glatt.
- Samma här! Wow. Nu är du lixom gift! Är jätteglad för din skull, Kevo! Sa jag.
- Hehe, jag vet. Det här är Danielle, och Danielle, det här är Josephine. Hon var min bästavän i skolan. Sa Kevin och log.
- Hej Josephine. Sa Danielle och log.
- Hej Danielle. Sa jag och besvarade hennes leende.
- Josi! Vi måste verkligen prata. Du måste berätta allt om ditt liv i Sverige. När åker du hem igen? Undrade Kevin.
- Absolut! Jag åker om två dagar. Jag kom hit för att se er uppträda imorgon. Men sen träffade jag Nick och Joe i stan. Sa jag.
- Åh.. Bara två dagar? Varför inte längre? Jag är säker på att du kan bo här en vecka eller två. Sa Kevin.
- Haha, gulligt av dig. Men jag är här med några vänner, fast kan alltid fråga ifall det är okej för dom. Sa jag.
- Okej, ja men gör det! Vi ses senare! Sa Kevin och gick.
- Paul! Du kommer väl ihåg Josi? Frågade Denise.
- Såklart jag gör! Allt bra med dig Josi? Sa Paul.
- Jag mår jättebra, hur mår du? Sa jag.
- Underbart! Jo tack, det är bra. Sa Paul.
- Nu måste du berätta allt! Sa Denise och drog med mig till köket.
- Nej mamma! Inte nu, vi ska kolla på film. Du får prata med henne imorgon istället. Sa Nick och tog tag i min hand.
- Jaha, okej då. Sa Denise och satte sig i soffan med de andra igen.
- Kev! Kom och säg hej till Josephine! Sa Nick.
- Josephine? Jaja, vi kommer. Sa Kevin.
Kevin och Danielle satt inte i soffan, utan de var i Kevins rum. Så när de kom blev jag förstås väldigt glad. Kevin var min bästaste vän när jag bodde här. Jag såg att när han såg mig blev det som en chock. Han stog helt stilla. Sen sprang han fram och lyfte upp mig.
- Omg! Du förstår inte hur mycket jag har saknat dig Josi! Sa Kevin jätte glatt.
- Samma här! Wow. Nu är du lixom gift! Är jätteglad för din skull, Kevo! Sa jag.
- Hehe, jag vet. Det här är Danielle, och Danielle, det här är Josephine. Hon var min bästavän i skolan. Sa Kevin och log.
- Hej Josephine. Sa Danielle och log.
- Hej Danielle. Sa jag och besvarade hennes leende.
- Josi! Vi måste verkligen prata. Du måste berätta allt om ditt liv i Sverige. När åker du hem igen? Undrade Kevin.
- Absolut! Jag åker om två dagar. Jag kom hit för att se er uppträda imorgon. Men sen träffade jag Nick och Joe i stan. Sa jag.
- Åh.. Bara två dagar? Varför inte längre? Jag är säker på att du kan bo här en vecka eller två. Sa Kevin.
- Haha, gulligt av dig. Men jag är här med några vänner, fast kan alltid fråga ifall det är okej för dom. Sa jag.
- Okej, ja men gör det! Vi ses senare! Sa Kevin och gick.
Jag och Nick gick in på hans rum och började kolla på film. Vi kollade på hans favorit film. Juno. Han låg och höll om mig medan vi kollade. Det var underbart! Sen frågade han mig ifall jag ville sova över. Självklart ville jag det, men var tvungen att ringa till Felicia och dom och säga det isåfall. Så jag ringde dom och berättade att jag inte skulle komma hem. Dom blev glada för min skull, att jag äntligen fått tillbaks min Nick. Jag var också glad och jätte lycklig. Vi låg och myste bara. Tillslut somnade vi båda två i famnen på varandra.
Kommentarer
Trackback
