Mrs. Nick Jonas

- Jaha okej.. vart är Nick då? Han sa att han skulle hämta mig? Frågade jag.

- Jaa, han sitter i bilen och väntar på dig. Han ville att jag skulle åka upp och hämta dig. Vet inte riktigt varför. Svarade Isac.
- Jaså okej.. ska vi gå då? Sa jag.

När vi kom till limon öppnades dörren, och ut kom Nick. I handen hade han en fin röd ros som han gav mig. Jag blev alldeles varm i hela kroppen. Han log när han såg hur glad jag blev. Jag höll ärligt på att smälta. Jag rodnade så jag såg väl ut som en tomat innan vi satte oss i bilen. Men jag bryr mig inte hur jag ser ut just nu. Allt som räknas är att jag sitter med Nick i en lyxbil, vi är på väg till en restaurang och det bästa av allt är att han känner igen mig.

- Så.. bor du fortfarande i Sverige? Frågade Nick

- Ja. Det suger. Jag vill verkligen flytta tillbaks hit. Saknar allt något otroligt. Svarade jag.
- Haha! Du borde flytta tillbaks. Förstår att du saknar allt, jag saknade dig också.. Sa Nick.
- Ja men vad kan jag göra? Kan inte flytta tillbaks, det vet du ju.. pappa förstörde mitt liv. Sa jag.

- Jo jag vet. Men en dag kan du! Säg inte sådär.. Sa Nick.

- En dag kanske jag gör det! Varför kan jag inte säga så, när det är sant? Undrade jag.

- Om det nu är sant.. vad förstörde han isåfall? Varför är ditt liv förstört? Frågade Nick.

- För att han gjorde så att jag flyttade ifrån dig och Kevin. Ni två var mina närmsta vänner. Han förstörde våran vänskap.. sa jag och kollade ner.
- Men Josephine. Lägg inte skulden på honom för det som hände för längesen. Vår vänskap är kanske inte likadan som den var förut, men den finns fortfarande var. Sa Nick och log.
-  Jag vet inte.. han lämnade mig bara. Jag klandrar honom för det. Sa jag.
- Aja okej.. men bara för ikväll kan du väl släppa det? Vill inte se dig ledsen. Frågade Nick.
- Hehe, ja verkligen. Vill inte tänka på det ens. Svarade jag.
- Okej, bra! Vi är framme nu.. sa Nick.

Vi klev ut ur bilen och in i en jättefin restaurang. Allt var så perfekt och det luktade sjukt gott där inne. Men jag kände att det var något som fattades. Vart var alla gäster? Det var tomt där. Nick såg på mig och märkte på mitt ansiktsuttryck att något inte stämde. Han frågade vad det var. Då berättade jag om att det inte fanns några gäster där inne. Han började skratta lite, och berättade att han bokat restaurangen för bara oss två. Jag ville bara krama ihjäl honom i den sekunden. Inte visste jag att han var så romantisk. Vi åt en jätte god middag och ännu godare efterrätt. Vi pratade om allt som hänt i våra liv. Han berättade mycket om Miley och Demi. Vilka underbara tjejer de är och att han inte förstår hur Joe bara kunde dumpa Demi sådär och börja dejta Ashley. Det förstår inte jag riktigt heller. Joe och Demi var perfekta för varandra. Dom hör ihop.

- Och Miley då? Varför är hon så underbar? Undrade jag.
- Hon vet vad hon gör och är skit bra på det! Svarade Nick.
- Ja det är klart. Men hon klär sig mer naket nu.. det förstör hennes rykte. Sa jag.
- Jo jag vet. Miley har växt till sig rejält de senaste åren. Hon är inte oskyldiga Hanna Montana längre. Sa Nick.

- Okej.. förlåt för att jag bara sa sådär. Sa jag.

Tror jag förstörde stämningen lite. Men vadå, jag har väl ändå rätt att fråga? Förresten verkar det som om han fortfarande har känslor för henne eftersom han försvarar henne mycket.

- Har du fortfarande kvar känslor för Miley? Frågade jag.
- Dum fråga! Haha, nej det har jag inte. Svarade Nick.
- Okej.. Sa jag misstänksamt.
- Varför tror du det? Frågade Nick.
- För.. att du försvarade henne som om du fortfarande har känslor för henne. Sa jag lite surt.
- Josephine. Det har jag inte. Jag skyddar henne för att hon är min vän. Det är dig jag gillar.. Så var inte sur. Sa Nick.
- Gillar....du....mig? Sa jag helt chockad.
- Yeah! Så fort jag såg dig i butiken, kunde jag inte släppa blicken från dig. Märkte du inte det? Frågade Nick.
- Eh.. nej? Jag var för nervös för att se det. Svarade jag nervöst.
- Haha! Men nu vet du! Varför skulle jag annars bjuda ut dig? Sa Nick med ett leende.

- Jag vet inte.. trodde du bara ville prata om gamla minnen och sånt. Sa jag.
- Sant. Men också för att jag gillar dig. Har inte slutat kunna tänka på dig sen den dagen du flyttade. Du krossade mitt hjärta. Sa Nick.
- Är det sant? Varför mejla du inte mig? Hur kunde jag krossa ditt hjärta? Vi var bara tio år? Undrade jag.
- Ja, det är sant. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var osäker.. Jag vet, vi var bara tio år, men jag älskade dig. Svarade Nick.
- Det här är för mycket. Älskade du mig? Sa jag.

- Ja. Men i början var du bara med Kevin hela tiden. Jag trodde ju att du gillade honom och att han gillade dig. Jag ville inte vara i vägen för er. Sa Nick.

- J...jag vet inte vad jag ska säga. Jag har aldrig gillat Kevin på det sättet. Har alltid sett honom som en vän. Och du, du var min vän också. Även fast jag hade känslor för dig med.. Sa jag.

Ingen av oss sa något på hur länge som helst. Vi bara satt och kollade varandra i ögonen. Ingenting behövde sägas. Båda visste ändå vad som skulle hända. När han sa att han älskade mig när vi var små. Jag kunde inte tro det. Det var otroligt och omöjligt. Så många frågor snurrade runt i mitt huvud. Men när jag sedan kollade på Nick satt han och log. Och innan jag visste ordet, sträckte han sig över bordet och kysste mig. Det var världens bästa kyss. Vi fortsatte att kyssas ett tag till. Sen sa han att vi skulle åka hem till honom och kolla på film och mysa. Pirrigt värre! Nu skulle jag få träffa Denise och Paul, efter alla dessa år. Skulle även få träffa Frankie och kanske Kevin och Danielle.

Vi satte oss i bilen och pratade mer. Han förstår verkligen mig och jag förstår honom. Trodde aldrig att det här skulle hända och verkligen inte att vi skulle börja kyssas? Vart är detta påväg? Undrar om det kommer att leda till något mer, kanske blir jag hans flickvän tillslut? Nej.. vafan sitter jag och funderar på? Klart som fan att jag inte kommer bli hans flickvän. Jag åker hem om två dagar. Visste väl att det här var för bra för att vara sant. Nick tar tag i min hand och håller i den hårt. Han ser på mig och ler. Jag kan inte motstå. Känns som jag ska falla ihop. Men klarar av att ge ett leende tillbaks. Plötsligt står vi helt stilla. Åh nej, bilen har stannat. Vi är framme hos familjen Jonas. Det här kommer bli pinsamt. Shit vad jag är nervös.

-  Kom! Dom bits inte. Men om dom gör det, så är det för att du är så söt! Sa Nick och skrattade.

- Haha, jättekul! Men det var såå längesen. Jag är sjukt nervös.. sa jag.
- Var inte det. Dom kommer älska dig, jag lovar, sötnos. Precis som dom gjorde förut. Sa Nick.

Är jag i himlen eller sa han precis sötnos till mig? Nu tar han tag i min hand igen och håller i den hårt som om han aldrig vill släppa taget. Precis när vi ska öppna dörren så kommer någon springande. Jag ser inte vem det är. Men personen skriker.