Mrs. Nick Jonas

Det ligger nånting i det Felicia sa, men jag tänker inte släppa taget om Nick. Inte förrän han vet..

- Okej, men seriöst Josephine. Du fyller fan år snart. Vad önskar du dig egentligen?
- Jag vet inte. Ingenting.
- Men lägg av! Sluta vara sådär. Du vet mycket väl att jag, Pauo och Mickan försökte fixa biljetter, eller hur?
- Ja... men det är inte ens det! Sluta försöka göra så jag får dåligt samvete, när det inte ens handlar om någon jävla biljett!
- Nähe..? Vad handlar det om isåfall?
- Kan inte säga.
- Men hur ska jag kunna hjälpa till om du inte säger något?
- Alltså.. finns ingenting du kan göra.
- Jaha. Aja okej. Du vet att jag finns här.
- Mm.. men jag måste dra hemåt nu. Vi ses imorn.

Vad är det för fel på mig? Varför kunde jag inte berätta det för Felicia? Hon är en utav mina bästavänner och jag kan inte ens berätta det för henne. Jag ska berätta det. Jag måste göra det.

Morgonen därpå var inte Felicia i skolan. Varken Mikaela eller Paulina hade hört någonting från henne. Jag hade inte heller hört någonting. Jag har provat att ringa henne, men har inte fått något svar. Hon kanske är sur för det som hände igår. Fan! Jag måste verkligen berätta det för henne. Vill inte bära på det här längre. Vill inte undanhålla det här från Felicia. Hon måste få veta!

- Varför svarade du inte innan när jag ringde?
- Jag har inte haft på ljud. Sen så tänkte jag faktiskt precis ringa dig.
- Jaha okej, men har du lust att komma över? Eller kan jag komma till dig?
- Ehh.. jag kommer till dig!

Efter långa dryga tio minuter plingade det på dörren. Äntligen. Felicia kom in på mitt rum. Vad skulle jag säga nu? Ska jag bara spotta ut det? Nej. Låter henne börja, sen kan jag förklara allting.

- Men vadå? Så du känner Jonas Brothers?
- Ja.. eller kände rättare sagt.
- Men Jossy, varför har du inte sagt något?
- För det första, skulle ingen trott mig. För det andra, det var so long time ago. För det tredje, jag vet fan inte!
- Du vet att jag skulle trott dig, jag tror dig nu ju? Spelar roll ifall det var längesen, fan, tänk om dom kommer ihåg dig? Nu måste du berätta mer! Vill veta allt!

Jag berättade hela min historia som jag hade med familjen Jonas. Jag berättade om när vi gick i samma skola när jag var 6 år. Jag gillade att umgås med äldre och därför kom jag jättebra överens med Kevin. Vi umgicks nästan varje dag och blev bästavänner fort. Kevin var 11 år men hade inga problem med att umgås med en liten skit som mig. Han gillade mig och jag gillade honom. Men sen fanns ju hans bröder också. Joe och Nick. Joe var en liten retsticka. Han var alltid på Kevin och mig. Retade oss att vi var kära och att vi skulle gifta oss. Nick var däremot väldigt blyg av sig men känslig. Jag minns inte hur eller varför. Men jag slutade att umgås mer och mer med Kevin. Istället började jag spendera min tid med Nick. Vi trivdes i varandras sällskap ända tills den dagen...