must erase all our memories
Det är så svårt att glömma den personen man älskade mest utav allt. Man vet att det är över men vill inte tro att det är det. Nu har det gått över ett år sen det tog slut, alltså två år sen vi blev tillsammans. Jag har glömt dig på sätt och vis, men inte helt. Jag har inte raderat alla våra minnen. Vi har inga bilder på oss tillsammans så det går ju inte att radera.. men har massa bilder på dig och allt du skrivit till mig genom våran tid tillsammans. Även fast jag inte vill så måste jag radera alla våra minnen tillsammans. För annars kommer jag bara tänka på dig hela tiden. Vårat förhållande var skit bra från början men sen när det gått tre månader så började vi bråka hela tiden. Så det tog slut i typ tre dagar eller något sen blev vi tillsammans igen i drygt en månad till innan vi började bråka igen och det tog slut. Det jobbigaste med det hela var att det var jag som gjorde slut båda gångerna och jag var verkligen säker på att du alltid skulle finnas där. Jag antar att jag tog dig för givet, fast det märkte jag inte då. För så fort det tagit slut andra gången ville jag ha dig tillbaks. Men det fick jag inte. Utan fick kriga för att få tillbaks dig. När jag äntligen fick dig tillbaks var allt perfekt igen.
Tills en vecka innan valborg tog det slut och den gången trodde jag att det var på riktigt eftersom det var du som tog beslutet. Jag trodde att det aldrig skulle bli vi igen. Men på valborg messade du mig och frågade om det var fest någonstans och självklart hamna du på samma fest som jag. Men vi var ju tvungna att dra direkt för att hennes föräldrar kom hem. Så vi drog till en skola istället och satt där och drack. Fick fler sms av dig då där du frågade vart vi drog och om vi visste någon annan fest. Men jag sa att vi inte visste, att vi satt vid skolan. Då kom ni dit. En tjej som gick i din klass kom fram och snacka med mig om en sak du tydligen gått runt och sagt till alla om mig? Så jag orkade inte mer utan grät skit mycket och visste inte vad jag skulle göra. Sen kom din bästavän så jag stog och snacka med honom om allt det hon sagt. Han sa att det verkligen inte var sant. Men vad visste jag? Jag grät framför din bästavän och berättade för honom hur mycket jag älskade dig och lalala.. han sa att du fortfarande älskade mig men att du inte visste vad du skulle göra efter det som hade hänt. Iallafall senare drog jag, Jennifer och Råttan till busshållplatsen för att ta bussen. Då åkte en bil förbi och då ringde du mig och frågade ifall jag stog och vänta på bussen. Då sa jag ja. Då sa du att du satt i bilen som åkte förbi. Vi snackade jätte länge efter det. Du sa att du älskade mig och ville att vi skulle bli tillsammans igen. Jag blev skit glad då! Inga mer tårar eller något sånt längre. Tills en dag i Juni då det tog slut på riktigt. 10 underbara månader tillsammans med dig, min första riktiga kärlek som först var min bästavän i många år.
När vi började 1an gick vi i samma klass och då sa du att du aldrig riktigt kommit över mig, att du fortfarande älskade mig. Jag blev skit sur och fattade inte varför du aldrig sagt något om det tidigare. Det du sa då gjorde mig också arg. Du sa: För jag trodde du inte kände likadant. Men det är ju klart att jag gjorde! Det höll nästan på att bli vi igen när du fuckade allt och blev tillsammans med en av mina närmsta vänner. Fast det höll ju inte särskilt länge, kanske en eller två månader. Sen på en fest vill du prata med mig om oss. Du och jag fanns ju inte längre, det fanns inget oss då heller. Men du sa att du ville ha tillbaks mig och att du ångrade att du gjorde slut. Men om du nu ångrade det så kunde du ju ha tagit kontakt med mig tidigare och sagt det? Men nu var det ju så att du inte gjorde det utan pratade med mig på en fest när du var packad. Varför skulle jag vilja lyssna på dig då? Aja, jag lyssnade på det du hade att säga men sa att det bästa skulle vara ifall vi bara var vänner. Sen gick jag. Jag såg att du blev sårad när jag bara gick sådär.. men jag hade kommit över dig då och ville bara ha dig som vän. Det sista du sa då var: Jag kommer alltid att finnas för här dig, när du än behöver mig. Du kan alltid komma till mig om det är något.
Tack, det värmde faktiskt. Men nu är det över och det kommer aldrig att bli vi igen. Du har ett nytt liv och det har jag med. Fattar inte ens varför jag skriver den här löjliga texten som snart blir till en bok.
Jag hoppas vi kommer att fortsätta vara vänner för jag vill inte förlora dig. Men redan nu har vi tappat kontakten. Vi pratar sällan. Eller rättare sagt, vi pratar aldrig längre. Det sårar mig faktiskt. Jag saknar dig. Jag saknar den Sebastian som en gång för längesen var min bästavän och pojkvän. Kan inte han komma tillbaks? Jag vet att det aldrig kommer att hända. Det kommer aldrig att bli som förut. Jag kan ärligt talat säga att jag saknar oss och den killen du var förut men inte han du är nu. Vill inte säga det här, men känner att det måste få ett slut. Hejdå..
Tills en vecka innan valborg tog det slut och den gången trodde jag att det var på riktigt eftersom det var du som tog beslutet. Jag trodde att det aldrig skulle bli vi igen. Men på valborg messade du mig och frågade om det var fest någonstans och självklart hamna du på samma fest som jag. Men vi var ju tvungna att dra direkt för att hennes föräldrar kom hem. Så vi drog till en skola istället och satt där och drack. Fick fler sms av dig då där du frågade vart vi drog och om vi visste någon annan fest. Men jag sa att vi inte visste, att vi satt vid skolan. Då kom ni dit. En tjej som gick i din klass kom fram och snacka med mig om en sak du tydligen gått runt och sagt till alla om mig? Så jag orkade inte mer utan grät skit mycket och visste inte vad jag skulle göra. Sen kom din bästavän så jag stog och snacka med honom om allt det hon sagt. Han sa att det verkligen inte var sant. Men vad visste jag? Jag grät framför din bästavän och berättade för honom hur mycket jag älskade dig och lalala.. han sa att du fortfarande älskade mig men att du inte visste vad du skulle göra efter det som hade hänt. Iallafall senare drog jag, Jennifer och Råttan till busshållplatsen för att ta bussen. Då åkte en bil förbi och då ringde du mig och frågade ifall jag stog och vänta på bussen. Då sa jag ja. Då sa du att du satt i bilen som åkte förbi. Vi snackade jätte länge efter det. Du sa att du älskade mig och ville att vi skulle bli tillsammans igen. Jag blev skit glad då! Inga mer tårar eller något sånt längre. Tills en dag i Juni då det tog slut på riktigt. 10 underbara månader tillsammans med dig, min första riktiga kärlek som först var min bästavän i många år.
När vi började 1an gick vi i samma klass och då sa du att du aldrig riktigt kommit över mig, att du fortfarande älskade mig. Jag blev skit sur och fattade inte varför du aldrig sagt något om det tidigare. Det du sa då gjorde mig också arg. Du sa: För jag trodde du inte kände likadant. Men det är ju klart att jag gjorde! Det höll nästan på att bli vi igen när du fuckade allt och blev tillsammans med en av mina närmsta vänner. Fast det höll ju inte särskilt länge, kanske en eller två månader. Sen på en fest vill du prata med mig om oss. Du och jag fanns ju inte längre, det fanns inget oss då heller. Men du sa att du ville ha tillbaks mig och att du ångrade att du gjorde slut. Men om du nu ångrade det så kunde du ju ha tagit kontakt med mig tidigare och sagt det? Men nu var det ju så att du inte gjorde det utan pratade med mig på en fest när du var packad. Varför skulle jag vilja lyssna på dig då? Aja, jag lyssnade på det du hade att säga men sa att det bästa skulle vara ifall vi bara var vänner. Sen gick jag. Jag såg att du blev sårad när jag bara gick sådär.. men jag hade kommit över dig då och ville bara ha dig som vän. Det sista du sa då var: Jag kommer alltid att finnas för här dig, när du än behöver mig. Du kan alltid komma till mig om det är något.
Tack, det värmde faktiskt. Men nu är det över och det kommer aldrig att bli vi igen. Du har ett nytt liv och det har jag med. Fattar inte ens varför jag skriver den här löjliga texten som snart blir till en bok.
Jag hoppas vi kommer att fortsätta vara vänner för jag vill inte förlora dig. Men redan nu har vi tappat kontakten. Vi pratar sällan. Eller rättare sagt, vi pratar aldrig längre. Det sårar mig faktiskt. Jag saknar dig. Jag saknar den Sebastian som en gång för längesen var min bästavän och pojkvän. Kan inte han komma tillbaks? Jag vet att det aldrig kommer att hända. Det kommer aldrig att bli som förut. Jag kan ärligt talat säga att jag saknar oss och den killen du var förut men inte han du är nu. Vill inte säga det här, men känner att det måste få ett slut. Hejdå..
Kommentarer
Trackback
